Nu får snön komma när den vill!

Hela trädgården är krattad

Så känns det. För nu är det färdigkrattat för den här hösten.
Framsidan fixade jag i torsdags liksom fågelstugan som C fick laga och som jag sen kunde fästa så den står stadigt i vinter. Sidan mot asfaltsplanen, det var mest att klippa av en massa taggiga kvistar som hängde för långt ut, fixade jag på fredan. Fyra säckar fick jag ihop.

Igår fick jag hjälp av sonen T och vår syrianske son M och då gick det undan. Det var baksidan vi tog itu med. T körde gräsklipparen där det inte var så tjockt med löv, M krattade och tog upp högar och jag surrade fram och åter mellan att kratta och hålla upp säckar då T behövde tömma undan löv från gräsklipparn. T kollade även över hängrännorna runt om huset och plockade ner vår väderstation så C fick göra ren den lilla lådan som mäter regnmängden innan T satte upp den igen.
En stor tallgren som fastnat i rönnen togs ner och släpades bort och då slets ledningen till fasta telefonen ner av misstag men det gjorde ju ingenting då vi inte har fast telefon längre.

Vi fick ihop 10 stycken 125-liters säckar. Det hade blivit fler om inte gräsklipparn tagit upp och hackat sönder en del av löven. Det skulle tagit mig 3 – 4 dagar att göra allt själv då jag inte orkar mer än ca 4 timmar/dag och då måste jag ta pauser och kanske en vilodag emellan också.

Nu har jag fyllt på med solrosfrön och nötter till småfåglarna så de får mat nu när det börjar bli kallt. Det enda jag har kvar är att få upp potatisen som är kvar och några morötter och det hoppas jag fixa i morgon (läs måndag).

Laxplanka från Maxim

I fredags beställde mat vi från Maxim, en av våra restauranger här i Alfta. Vi beställde laxplanka. Ojojoj vad gôtt det var. Det blir en guldkant på tillvaron när vi beställer mat från dem och det känns riktigt lyxigt. Vi lever ju billigare nu i dessa Corona-tider så vi tycker vi kan unna oss den lyxen.
Vi har tur att vi bor just här i Alfta med bra service. Matvaror beställer vi från vår ICA-butik, Alftahallen, via mail och hämtar eller, när vi behöver, får det hemkört. Att få det hemkört kostar oss ingenting eftersom Ovanåkers kommun betalar det nu under Coronapandemin. Vill vi köpa blommor, blomjord eller annat som finns i en blomsterhandel kan vi få det hemkört från Trädgården i Alfta. Vårt gatukök, Sallys, kan också köra hem, för en avgift, om vi beställer därifrån eller så beställer vi och hämtar i luckan. Där handlar vi inte så ofta men möjligheten finns. Så har vi då Maxim där vi beställer och får maten hemkörd mot en liten avgift. De har alla möjliga pizzor, sallader, pastarätter och à la carte meny.

Just nu har vi inte bil heller för den har vi lånat ut till sonen T. I och med det fick han ta över att övningsköra med L.
Vi klarar oss rätt bra utan bil då vi mest bara är hemma. Behöver vi bil så kan vi låna mammas. Hon har kört mig för att hämta varor på ICA de senaste fredagarna och när jag skulle till sjukhuset för att få dropp lånade jag hennes bil. Om vi behöver något annat så skickar vi efter det via nätet och så tar jag cykeln (så länge det inte är snö och halt) för att hämta paketen på ICA eller Trädgården.

Idag har jag inte gjort något nyttigt alls. Varken kroppen eller jag ville det. Det är skönt med lata dagar då och då.

Calathea Medallion
Den här blomman fick vi av vår vän, LvW, när vi flyttade in i det nyrenoverade huset i Järvsö 2009. Den heter Calathea Medallion (har jag tagit reda på idag) och NU ser det ut som att den ska blomma! Efter 11 år… Stor har den blivit i alla fall.

Höst och stor förvirring

Höst i vår trädgård.

Tänkte att jag skulle knacka ner några rader men blev totalt förvirrad när jag skulle skriva inlägget. WordPress har bytt ut det gamla utseendet mot något med ”block” – och jag fattar ingenting. Hur gör man nu. Då måste jag ju kolla igenom var jag ska kunna hitta olika saker som jag brukar använda. Jag vill ju ha eget teckensnitt och det hittade jag där det stod kodredigerare så just nu sitter jag i den och skriver. Sen kommer nästa fråga: hur ska jag kunna få in nån bild? Det har jag ännu inte lyckats lista ut men ska nog lyckas lösa det med.

Brevet från Vilja.

I måndags fick jag ett brev med snigelposten från mitt barnbarn Vilja, 5 år. Hon har skrivit på kuvertet själv! Jag tror att hennes mamma fick skriva det först så hon kunde skriva av det men bara det är en prestation, tycker jag. Ni förstår säkert vad glad jag blev för brevet.

Nu har hösten verkligen kommit på allvar. Trädgården är full med löv. Vår Rönn är snart helt kal men grannens Lönn har fortfarande en hel del kvar. Jag får invänta den lite innan jag ska göra något åt alla löv. Jag har sedan tre alternativ. Det ena är att jag tar gräsklipparn (som har uppsamlare) och får med mig löven på det sättet. Det andra är att kratta allt på det gamla vanliga sättet. Det tredje är C:s lösning och väldigt lockande – ”Hyr en pensionär”. Det vore skönast att ta hjälp av en pigg pensionär men jag kommer i så fall att känna mig urbota dum. Jag är ju inte så pass gammal så jag borde ju kunna fixa det själv också. Samtidigt så har kroppen börjat bråka med mig mer nu de sista dagarna så jag vet inte om jag fixar det heller. Äh, den som lever får se. Det är inte dags än och det är då ett evinnerligt regnande så det lär dröja lite till innan jag måste bestämma mig.

Löv, löv, löv...

Vi har haft sköna regndagar i alla fall. Tänk vad skönt det är ändå att ha tak över huvudet och slippa gå ut. Vi har roat oss med att titta på serien Weissensee på svt-play. Fyra säsonger med sex avsnitt i varje säsong så vi har haft att göra. Jag har försökt virka lite också då vi tittat men då det är tyska som pratas så är det inte så lätt. Men nu har vi sett färdigt på den så nu får vi leta oss en annan serie att roa oss med.

Jag lyckades komma på hur jag skulle få till det här inlägget med bilder och allt. Wow! Nu ska jag bara kolla igenom så jag inte har några otäcka stavfel innan jag postar inlägget.

Lönnlöv

Det händer inte mycket här.

Höstlöv

Jag närde en förhoppning om att komma igång med bloggandet igen men får inte till tiden och tillräcklig ro i kroppen heller för den delen. Det borde inte vara nåt problem egentligen nu under pandemin då vi bara är hemma. Och vad gör jag då som tar så mycket tid? Jaa, det funderar jag över också många gånger. Inte vet jag. Tiden bara går och går och den går fort. Jag sover oftast till klockan 9 och sen läser jag dagstidningen, nästan allt, från pärm till pärm. Sen blir det oftast en seeen frukost innan jag kommer igång med att göra något. Och rätt vad det är så har klockan blivit så mycket så det är dags för kvällsmat. Hur gick det till? Det blir även en hel del pratande i telefon också, mest med mor och ungarna, men det är väl lika för de flesta i pandemitider när man hör till riskgrupperna och inte kan träffas som förr.

Bakar gör jag sällan nu och det är ju för att vi sällan får besök, då behövs inte så mycket fikabröd. När vi får besök så träffar vi dem på altanen och fikar och håller oss på avstånd från varann. Det är oftast mina ungar och mamma som kommer och hälsar på. Vi är så glada åt vår stora altan och för att någon kommer och vi har haft det riktigt skönt på altanen i sommar.

Rönnen som blev utan bär i år.

Nu har vi lånat ut bilen till sonen också. Hans bil gick sönder och blev för dyr att laga. I och med att han lånar vår bil tar han över övningskörningen med dottern L, vilken legat på is ett halvår nu under pandemin eftersom vi inte ens vågar sitta i samma bil. Det enda vi behöver bil till nu är för att hämta mat, vid ICA, en gång i veckan och då vi ska besöka något av länets sjukhus och då kan vi låna mammas bil.

C har haft en jobbig sommar och mått riktigt dåligt. Han, som alltid älskat värme, fick så jobbigt att andas så det var bättre att sitta inomhus med fläktar på. Han har inte orkat göra nånting alls, stackarn. Många gånger har han fått ta en kort period med kortison och då fått må bättre några dagar innan allt återgått till det jobbiga igen.
I slutet av augusti blev det så att han fick ta kortison en lite längre period och den skulle sedan trappas ner och varje gång han kommit en bit på nedtrappningen har han mått sämre igen så nu hoppas vi att han ska få fortsätta med kortisonet, i lite lagom dos, för att få må lite bättre en längre tid.
Inte nog med det jobbiga C dras med jämt så hade han även fått en ny tumör i vänster lunga. Tre intensivstrålningar blev det för honom så nu hoppas vi att tumören är stoppad och minskar i storlek.

Tomater

Vi ser nu fram emot en härlig höst och en vinter med lagom med snö och många skidtävlingar på tv. Vi får mysa och kura inne och vi har tillgång både till Viaplay och Netflix så det blir många serier och filmer. Svt-play och Tv4-play är också bra ställen att hitta serier på. Kanske jag kommer igång mer med handarbetet nu i höst. Tyvärr så har jag oftare värk i fingrar och händer nu men nånting ska jag väl ändå få till, inte bara små möss.

7 virkade möss

 

Ibland skriker kroppen åt mig.

Ibland måste kroppen få råda. Jag har nog hamnat i en sån period nu. Vissa dagar vill kroppen ingenting alls. Kroppen skriker åt mig att ta det lugnt, vila, gör ingenting! Ibland måste jag bara gå emot det kroppen säger. Jag har inget val. Vissa saker måste bara göras. Om inte jag gör det så vem ska då göra det? Oftast försöker jag lyssna på kroppen. Det är lite den årstiden också. Den årstiden då det bara gäller att underhålla arbetet jag gjort tidigare. Sköta gräsmattan, riva bort ogräs och så vattna förstås.

Jag tycker oftast att det är skönt att dona i trädgården. Ja, inte klippa gräset förstås eftersom det tar lång tid för mig och det gör ont. Men jag klarar av det också. Ofta hittar jag ett lugn även i att klippa gräs. Känslan då jag gjort det eller något annat är skön. Jag känner mig tillfreds med tillvaron och jag kan njuta av det jag faktiskt utfört. Jag mår bra i själen av att fixa saker i trädgården. Jag bara gör. Det får ta den tid det tar och jag kan finna lugnet i det.

Innan jag kommer igång är det jobbigt. Det känns som att bestiga berg. Men när jag sen börjar och segar mig uppför berget kan det kännas befriande då arbetet är gjort och jag upptäcker att det faktiskt bara var en kulle jag tog mig uppför. Varje gång jag tagit mig uppför ett berg eller en kulle så får jag ”surt ätterpå”. Det är när kroppen talar om för mig att jag helst ska låta bli att göra någonting som är lite för jobbigt för min kropp. Visst är det jobbigt när det värker och jag får svårt att sova på grund av värken men samtidigt är det lite triumf i det också. ”Haha, värk du men gräsmattan är nyklippt och jag njuter av att se det så jag bryr mig inte om dina protester”.

Senare idag ska jag utmana kroppen igen. Lite städning inne och så hämta varor vid ICA men gräsmattan får vänta till nästa vecka. Det gäller att inte överdriva.

Rosor

Karantän? Isolering? Frivillig? Självvald?

Frivillig hemkarantän
”Människor som varken konstaterats sjuka eller har några symptom kan välja att sätta sig i frivillig karantän för att på så vis bidra till minskad smittspridning.”
Källa: https://www.kry.se/din-halsa/vad-ar-karantan/

Det är en märklig tid vi lever i nu. Det känns som att hela tillvaron är satt på ”vänt”. Ingenting är som det varit och jag undrar om vi bara kan fortsätta som förut när det lugnar ner sig med smittan. Jag har en känsla av att det kommer att ta tid. Åtminstone för de som är 70+ och de i riskgrupperna.
Både jag och sambon är i riskgrupperna. Jag har ju riktigt dåligt immunförsvar p.g.a. mitt Remicade-dropp. Var iväg och fick dropp för en vecka sen så nu gäller det att jag passar mig extra mycket för just nu är immunförsvaret otroligt dåligt. Det blir så när jag nyligen fått en behandling. Sambon har långt gången KOL och har redan dålig lungkapacitet så en virusinfektion är alltid en stor risk för honom vare sig det är förkylning, influensa eller corona. Vi är alltid försiktiga så vi inte ska blir förkylda i vanliga fall också och har klarat oss flera vintrar nu och det tack vare att släkt och vänner är så hänsynsfulla och rädda om oss.

Före Corona-karantänen.

Det senaste halvåret har vi inte varit ute på i stort sett någonting alls eftersom C inte orkar så mycket. Jag har ju varit till ungarna, barnbarnet och min mamma förstås och skött med alla ärenden utanför hemmet. I stort sett de enda som kommit hit och hälsat på oss har varit ungarna, barnbarnet och min mamma och så en och annan nära vän. Åker inte vi och hälsar på våra vänner så kommer de ju inte heller hit. Det är väl en erfarenhet som alla som blivit sjuka har känt av, mer eller mindre.

Livet med frivillig hemkarantän är inte så olikt det sätt vi lever annars så vi lider inte av detta. Den stora skillnaden är att jag inte längre kan gå/åka och handla själv. Jag provade först att handla tidigt på morgonen som vår Ica-butik så snällt ställde upp med för riskgrupperna och 65+. Två fredagar (v. 12 och v. 13) var jag iväg men insåg att det kommer inte att skydda oss från smittan då det var väldigt mycket folk som hörde till dessa grupper och det var även de som gick dit trots att de var lite förkylda. Då kollade jag med butikschefen ifall jag kunde beställa maten så att de plockade ihop varorna så kunde jag hämta mina varor när de hörde av sig. Det var helt ok för dem. Nu hade jag sådan tur att den första veckan jag skulle beställa mat så började affären med utkörning av varor med bidrag från kommunen. När jag hade knåpat ihop en inköpslista och skickade den via messenger (på Facebook) så fick jag mina varor hemkörda och kassarna ställda på översta trappsteget. Sen betalade jag (med ett leende) med hjälp av Swish. Det enda extra det kostar mig är 20 kronor för att de plockar ihop mina varor. Otroligt bra service! Om jag dessutom har paket att hämta (på Ica) så tar de med det också.
Apoteksärenden har sonen, T, tagit hand om. Han är den av oss som rör sig rätt så obehindrat i samhället nu då vi, döttrarna och mor, isolerar oss så gott vi kan då vi är i riskgrupperna. T jobbar inom äldreomsorgen i grannkommunen så han är mest exponerad av oss och väldigt rädd om oss så någon risk att bli smittad av honom lär det inte vara. Han håller sig på avstånd, säger till att vi ska tvätta oss noga när han överlämnat påsen från apoteket. Han var även snäll och bytte till sommardäck på bilen åt oss. Ska tillägga att sonen även tar stort ansvar till sin omgivning överallt. Han försöker handla då det är lite folk i affärerna, är noga med sin egen handhygien och håller alltid behörigt avstånd.
Min pappa bor på ett särskilt boende och där infördes besöksförbud väldigt tidigt och det var nog tur det. Vad jag vet så har de ingen smitta på hans boende än. Lite tråkigt att inte kunna träffa honom men det är ju som det är i dessa tider.

Sinnesrobönen - Alltid bra att ha i med sig i alla situationer

Jag kan ju inte säga att jag har det långtråkigt eller att dagarna går sakta heller. Jag har lika mycket att göra nu som före coronan så om jag vill har jag full huggning. Hus och trädgård tar sin tid i anspråk. Dessutom blir det mycket prata i telefon nu. Jag försöker, i möjligaste mån, att använda ”handsfree” för då kan jag ju göra nånting under tiden också.
Besök av nära och kära får vi nu också. Enda skillnaden är att vi håller avstånd och är utomhus. Inte vidare skönt då vädret inte är så fint men man får ju klä sig därefter då. Det har redan blivit några fikastunder på altanen (tur vi har en rejäl altan) men även med anhörig vid bilen och jag stående på behörigt avstånd. Det är lite svårt för barnbarnet att hålla sig på avstånd då man inte kan kräva att en 5-åring ska förstå allt detta men hittills har det gått bra.
Jag har varit till min mamma några gånger men stannar utanför hennes altan. Vi har även varit ut en sväng i bilen till dottern L och träffade henne, på behörigt avstånd, utanför där hon bor. Hon har inte möjlighet att komma hit på utomhusfika heller då hon inte har bil och körkort än.
Vi nyttjar videochattar ibland då vi känner att vi vill ses och inte bara prata.

Det är skönt att vi går mot varmare tider och jag hoppas vi får en varm och skön sommar. Det behöver inte vara strålande solsken varje dag, huvudsaken är att det är varmt och skönt så vi kan vara ute.

Nu ska jag laga middag och sen ska jag göra som Mumlan, mysa ner mig i soffan och titta på något bra från någon streamingtjänst.

Mumlan har det tjônnt