Hösten är snart över

Nu är det länge sen jag bloggade så det är väl hög tid att göra det igen. Det är en lite lugnare period nu, för trots (eller på grund av) att jag är sjukpensionär så har jag alltid en hel del att göra. Efter en skön sommar så kom ju hösten och med det krattning och så fick jag äntligen ändan ur vagnen och lyckades putsa fönstren (putsade inte dem i våras). Jag måste ju dela upp allt arbete så det tar ju sin tid.

Sen har jag haft förmånen att få tillbringa lite tid med Vilja och det ger energi! Vi börjar alltid med att spela Monopol. Jag har ju tid och tålamod att sitta och spela så länge hon vill. När hon sover över här så kan vi börja spela ena dagen och fortsätta nästa. Då hinner vi ju bygga både hus och hotell.

När jag äntligen putsat mina fönster och hade påbörjat krattandet så var olyckan framme (6/10) och jag ramlade i trappan in när jag varit på ”Leva vidare”-gruppen (hade lånat mammas bil). Fick inte med mig foten ordentligt upp på sista trappsteget så jag for med huvudet före rakt in i dörren (tror det var dörrhandtaget jag flög in i). Huvudsvålen sprack! Oj vad jag blödde! Lyckades ta mig in och lyfta in kassarna jag hade med mig men såg inte i spegeln varifrån jag blödde så jag ringde grannen som kom och konstaterade att jag behövde sys. Jag fick tag på J så han skjutsade mig till akuten. Medan vi väntade på honom gick grannen runt och städade bort en massa blodfläckar och hans fru kom med en elastisk linda som han lindade runt huvudet på mig för att få ett tryck på såret. På akuten så blev det lite väntan innan jag fick komma in och sy 5 stygn i min spruckna skalle. Det var ca 5 – 6 cm långt, enligt läkaren. Sonen T körde mig hem igen. Jag trodde jag skulle få ordentligt ont under kommande natt men näädå. Jag kunde i alla fall sova.

Dagen efter for mor och jag till Edsbyn för att hon skulle få ta 3:dje covidvaccineringen på drop-in och sen köpte vi skor till mor och tofflor till far och jag var in till optikern och fick rätta till glasögonen som fått sig en kyss när jag ramlade. Jag satte en halsduk på huvudet, för att skydda såret, och kände mig ungefär som en bondkärring. Den hade jag på mig när jag gick utanför dörren här hemma tills jag fått ta stygnen. Ville ju inte skrämma nån känslig och heller inte få in nå ”skit” i såret.
Kvällen efter (en fredag) bjöd jag familjen på tacos som tack för hjälpen med bilförsäljning, skjuts och hemkörning av resårsängar och resorna till och från akuten.

På lördagen först tog jag det lite lugnt. Det var nog det som var meningen med att jag ramlade, tänkte jag. Men på söndagen (10/10) kom mamma och hämtade mig och vi åkte och hälsade på pappa. De tofflor vi köpt passade inte tyvärr. Sen skjutsade mamma hem mig. Knappt en timme senare ringde mamma. Då hade hon ramlat baklänges i köket (!) när hon höll på att göra en pizza som hon skulle äta till middag. Jag ringde grannen och han var snäll och skjutsade dit mig så jag slapp cykla.
Det gick inte att röra mamma för hon hade så ont i sin vänstra arm så det var bara att ringa ambulans. Vi fick vänta 45 minuter på ambulansen (som hade varit i Gävle). Precis när de satt en nål på mamma för att ge smärtstillande så blev de kallade till ett hjärtstopp i Edsbyn. Då fick vi vänta ytterligare 40 minuter på nästa ambulans (som hade varit till Gävle). De gav mamma smärtstillande och fick upp henne på båren och körde henne till Gävle, då det inte finns kirurgjour i Bollnäs, och de misstänkte att hon skulle behöva opereras. Jag tog mammas bil hem för jag förstod att hon inte skulle kunna köra på ett tag.
Nästa förmiddag (måndag) fick jag veta att det inte blev någon operation av mammas vänstra arm som fått en ”fin” fraktur. Det skulle räcka med att hon fick en ”tub” på armen och höll den stilla.

På tisdag eftermiddag kom mamma hem i taxi. Då hade de ordnat så hon skulle få hemtjänst tre gånger/dag. Däremellan fick hon larma om hon behövde hjälp. Vi upptäckte snart att det behövde kompletteras med lite mer åtgärder då hemtjänsten var till henne men det tog ett par veckor att få de åtgärderna så under tiden fick jag sköta det. Jag var till henne varje dag ett tag.
Hon vill inte ha matlådor till lunchen så hon får planera så att det är mat som går fort att värma eller tillaga. Sen har jag bistått med en och annan matlåda när jag lagat för mycket mat (vilket jag gör rätt ofta). Men nu rullar det på rätt bra med duschdagar, tvätt och så städning var tredje vecka. Jag och ungarna rycker in med lite blomvattning och drar av golven med sladdlösa dammsugaren då det blir för skräpigt. E bytte ut pelargonerna på framsidan mot ljung och sopade och gjorde snyggt där nu till alla helgons dag.

Den 19 oktober skulle mamma till hjärtmottagningen (i Bollnäs) för att kolla pacemakern så jag beställde tid för att ta bort mina stygn samtidigt. Eftersom jag misstänkt att mitt blodtryck var för högt så bad jag sköterskan att kolla det på mig. (Jag hade kollat hemma ett par gånger och sett att det var för högt). Jodå, blodtrycket var rejält mycket för högt så jag fick medicin för det på en gång och nya tider för att komma och kolla ”trycket” några gånger till plus ett återbesök hos en läkare 16 dagar senare. Men fy vad jag mådde dåligt av blodtrycksmedicinen. Jag blev otroligt trött, mådde illa och orkade nästan ingenting för armar och ben kändes som halvkokt spagetti. Men jag vet ju att biverkningar brukar kunna ge med sig efter ett par veckor så jag försökte stå ut. Till sist blev jag så vrång att jag gav mig attan på att jag skulle kratta färdigt (innan snön kom) så jag krattade färdigt baksidan (som var det som var kvar) en lördag och söndag (30 och 31/10). Fruktansvärt jobbigt men SÅ skönt när det var klart. Envisan kan ta en långt många gånger. På torsdagen veckan efter (4/11) var jag på läkarbesöket och fick då byta medicinen. Blodtrycket hade gått ner hyfsat. Jag hade även fått ta en hel del prover innan och allt såg bra ut utom blodvärdet som var lite förhöjt men det brukar det vara så det var ingen fara med det. Eftersom vi har en hel del hjärt- och kärl-sjukdomar i släkten ska jag även få börja ta kolesterolsänkande medicin men det blir inte förrän nästa gång jag ska till läkaren. Vi ska hålla isär medicinbiverkningarna, tyckte hon. Den nya blodtrycksmedicinen gör mig lite matt, illamående och yr nån timme efter att jag tagit den och håller bara i sig i 2 – 3 timmar och det känns som det kommer att fungera bättre med de tabletterna.
Nu förstår jag i alla fall meningen med att jag ramlade och slog skallen. Det var för att upptäcka mitt höga blodtryck förstås. Det brukar vara en mening med allting. Men nån mening med att mamma skulle ramla och bryta armen har vi inte kommit på än.

Den 26 oktober körde jag mamma till Gävle för återbesök. Först till röntgen (nere i källarn) sen till ortopeden (på 12:e våningen) och sen till arbetsterapeuten (i ett annat hus) innan vi tog oss tillbaka och till restaurangen som egentligen precis hade stängt men de hade inte tagit undan maten så vi fick äta där ändå. Jag fick motion så det räckte och blev över den dagen genom att skjutsa mamma i en sjukhusrullstol kors och tvärs. Mammas svällda hand fick en handske för att försöka få ner svullnaden och läkningen av överarmen såg bra ut. Det blir nästan en heldagsutflykt när vi måste till sjukhuset i Gävle. Jag åkte hemifrån 10:30 och var hemma 18:10.

Nu har Halloween (jag fick besök av Halloweens sötaste lilla djävul) och alla helgons dag varit.
Jag var och tände ljus i minneslunden för C och min farbror (som dog 2006) på Alla helgons dag. Min mormor och morfars grav pyntade E så fint några dagar innan så jag behövde bara sätta in ett batteriljus i lyktan på graven. Kvällen efter var jag till kyrkan och lyssnade på ”Stilla musik i Allhelgonatid” där Jennie sjöng så fint och stämningsfullt.
Livet blev tomt och tråkigt när C dog. Dagarna lyckas jag fylla med saker att göra så det är kvällar och helger som känns mest tomma och tråkiga. Det är inte roligt att titta på tv ensam. Han ska ju sitta där i soffan så vi kan prata om programmen/serierna/filmerna och när det är tomt i den soffan känns det inte bra. Jag saknar hans härliga humor och ordvrängerier och våra skratt. Ibland vaknar jag på natten och tycker att han ligger i sängen bredvid men nä, den är tom.

De 22 (eller var det 23?) säckarna med trädgårdsavfall hjälpte E och J mig att få ut till tomtgränsen och de hämtades av vårt renhållningsföretag ett par dagar senare och samma dag (9/11) började det snöa. Snön har dock tinat bort. Men nu får det bli vinter, det gör inte mig något. Jag tycker om snön för det blir så ljust och fint ute av den. Hellre snö än regn. Snöskottning är ju också lite motion och motion behövs ju.

Jag har även fått tredje covidvaccinsprutan (behövdes läkarintyg till det) och i torsdags tog jag influensavaccinet så nu är jag rustad inför vinterns smittor. Om ca fyra veckor ska jag kunna få mitt dropp igen. Det blev ett långt uppehåll nu p.g.a. såret i huvudet, covidvaccin och influensavaccinet. 9 veckor försenat… då får jag droppet lite långsammare nästa gång och får stanna där lite längre. Värken som blir när jag inte får mitt dropp får jag bara stå ut med och det gör jag ”för den goda sakens skull”.

Det känns som det blir några lugna veckor nu innan det är dags för advents och julstöket så de veckorna ska jag försöka njuta av. Nästa helg får jag besök av vännerna E och T från Tåtorp och det ser jag fram emot.

Nu ska jag åka till far och gratulera honom på farsdag.

Sommarens höjdpunkter

Vilken underbar sommar vi haft! Vilken värme! Åtminstone i juli. En perfekt slapparsommar eftersom det var så varmt så jag orkade nästan inte göra nånting annat än att sitta på min altan och njuta i mitt eget lilla paradis. På eftermiddagarna var det skönast att vara inne för då var det svalare inne eftersom jag inte släppte in någon sol och så körde jag mina fläktar. Framåt kvällen kunde jag på nytt njuta av att sitta på altanen.

I mitten av juli kom V, barnbarnet, och sov här en natt. Då satt vi inne och spelade Monopol i flera timmar och sen fortsatte vi dagen efter. Hon älskar att spela spel och jag har ju tid att göra det. Måltiderna fick vi äta ute på altanen eftersom köksbordet var upptaget av spelet.

I slutet av juli blev jag bjuden till S som bor i Bromma. Han är en god vän och min/vår son från Syrien. Jag fick några härliga dagar där och blev riktigt bortskämd då jag inte behövde laga mat, för det gjorde han.
Jag fick även låna en cykel av S vän så vi var ute och cyklade en del. En dag var vi vid Bromma flygplats och tittade närmare på planen när de skulle landa och sen cyklade vi till Vällingby och såg oss omkring och köpte med oss en varsin skål med mat från Erik Videgårds restaurang re:bel kitchen. Nästa dag träffade vi två av de yngre sönerna, A och H, som studerar i Stockholm.
Innan jag åkte hem gick vi en del inne i Stockholm och såg oss omkring och besökte Medelhavsmuséet.
Det var så härligt att få åka hemifrån några dagar och uppleva något annat. Sonen T ställde upp som kattvakt så jag behövde inte oroa mig för katterna heller.

I mitten av augusti åkte jag till Sundborn och hämtade min fina vän Paula men innan vi åkte hit till Alfta så tog vi en ”fotopromenad” i Sundborn för dit har jag aldrig varit förr. Oj vad mycket det fanns att se så dit måste jag åka fler gånger.
På vägen upp till Alfta så hittade vi både ett ställe med finska matvaror att köpa med sig och en klädbutik i Svärdsjö där vi ekiperade oss. Vi åkte sen mest småvägar och hittade fina kyrkor att stanna vid och fotografera.

Dagarna här med P blev en härlig blandning då vi var på Loppis och andra intressanta prylaffärer både här i Alfta och bortåt Söderhamn. Vi båda gillar att sova länge på morgonen så det gjorde vi och kvällarna ägnade vi åt att slappa och prata.

P är en riktig ”svampnörd” och i min mossgräsmatta hade det börjat komma upp svamp och tror du inte på sjutton att hon hittade ätlig svamp där också. Blodriska fanns det i min trädgård! Så jag har ägnat resten av sommaren åt att kolla efter blodriskor och jag hittade i snitt 2 stycken per dag som jag stekt i smör och ätit med middagsmaten. Nu är blodriskorna slut men nu kan jag njuta av en massa torkad Karljohansvamp som P hade med sig till mig.

Då jag skjutsade hem P så stannade vi först till i Skräddrabo där det finns ett finnskogsmuséum och sen fastnade vi i Svabensverk en lång stund när vi hittade konststigen. Vi får vi utforska de ställena mer nästa sommar och nästa och nästa….

Övriga höjdpunkter i sommar har varit födelsedagsfika hos olika familjemedlemmar som fyllt år, besöket av vännerna E och T och ett kräftkalas hos mamma. Min bästa vän N fyllde år 10 september så då beställde jag, och N hämtade, laxplanka till oss. N är ett stort stöd för mig så det var så kul att få fira henne här hemma hos mig.
Dagen efter firade vi min pappa, som fyllde 85 år, med blommor, kaffe och tårta.

Vad gäller trädgården så är alla röda och svarta vinbär plockade och har blivit till saft hos E och min mamma. Tre omgångar äppeldricka har jag fått ut av äpplena. Sen har jag ju gett bort äpplen också. Det lilla trädet gav massor med äpplen i år medan ”rosaäppelmosträdet” inte ger så mycket i år och alla har inte mognat än heller.

Min bil blev såld förra veckan (tack för det J) och i söndags åkte jag tillsammans med E och J till IKEA för att köpa nya resårsängar. Naturligtvis passade vi på att äta lunch där också och köpa värmeljus och servetter, det är ju ett måste när man åker dit.
När vi kom hem körde E och J iväg den gamla sängramen till garaget vid stugan och hämtade hem soffan som resårsängarna skulle vara i. Under tiden tog jag med mig mamma och röstade och hämtade ett paket till henne. När de kom hem med soffan bar de in den och satte i resårsängarna och dessutom tog de med sig den gamla resårsängen, kartonger och plast som ska kastas på återvinningsstationen. De jobbade och slet och jag mest bara vältrade ivägen. När de åkte var det bara för mig att bädda i sängarna och sen njuta.
Å jaa, jag sover som en drottning i den nya sängen. Jag sov nio timmar den natten! Inte vaknar jag minst en gång varje timme för att titta på klockan och vända på mig heller. Men Snoozen struntar i att jag sover gott, han ska ut vid 5-tiden i alla fall. Men det går snabbt att somna om i den nya sköna sängen.

Igår lånade jag bilen av mor och åkte till stan och till en ”Leva vidare”-grupp. Det är palliativa teamet som anordnar detta. Fem träffar blir det och vi var sju personer där som mist någon anhörig. Det blir nog nyttigt att delta i den.
Igår var det dessutom 6 månader sedan C dog så han firade nog det med de andra på ”Andra sidan” tror jag. 😉

Livet går vidare

En utsliten fras kan jag tycka men så sann.

Innan begravningen hade jag fullt upp. Många hörde av sig, en del chockade, för att C hade dött. Jag förberedde inför begravningen och pratade med många och sms:ade med andra. Det var väldigt intensivt. Jag hade inte tid att känna efter hur jag mådde själv för det var så fullt upp. Sen var begravningen – och sen stängdes den kända ”dammluckan”. Oj, vad lugnt det blev. Den fjärde dagen efter begravningen hade allt landat i mig också. Jag tror jag grinade hela dan. Efter det har det gått lite upp och ner. Vissa dagar vaknar jag och är ledsen redan då jag vaknar och andra dagar går det bättre. Precis som det ska vara.

Jag hade sett fram emot att få börja ”vårstädningen” i trädgården och tänkte att det kommer att kännas bra men det var motigt att kratta och göra fint då inte C fanns där och kunde se hur fint det blev. Våren innan så brukade han fixa med fika och vi satt på altanen tillsammans. Nu var där tomt. Jag vet ju att han led av att inte orka hjälpa till ute men för mig var det ju ok. Han fanns där, kokade kaffe och jag hade någon att prata med.
Men jag strävade på och till sist hade jag fixat det med. Men någon sådd i landet blev det inte i år.

Mina ledsna dagar glesar ut, nu är det ledsna stunder i stället och livet går ju faktiskt vidare. Men det finns ju verkligen speciella tillfällen då jag saknar honom mer. Det är då jag skulle behövt resonera om saker. Jag har ju haft en j****a otur med vissa saker också.
♦ Kvällen före begravningen så började strykjärnet spruta ur sig rostvatten. Visst det var 13 år men jag har alltid varit noga med att tömma ur överblivet vatten. Det blev till att köpa ett nytt strykjärn.
♦ Några veckor senare började det rinna vatten i toaletten mellan spoltillfällena. Min ovärderlige granne Ö var hit och tittade, öppnade och gjorde något så det åtminstone rann mindre. Toastolen var så gammal så det gick inte att göra så mycket åt den så jag skruvade av vattentillförseln varje gång jag varit på toa och spolat ifall den skulle rinna värre. Jag började fundera på att köpa en ny toastol.
♦ Ett par dagar senare då dog dammsugaren! Det var motorn som gav upp. Den köpte vi 2013 när vi flyttade hit till Alfta eftersom vi hade haft centraldammsugare i huset i Järvsö. Nog för att jag även har en sladdlös dammsugare men jag klarar mig inte så länge utan en ”riktig” dammsugare så veckan därpå åkte jag till stan och köpte en ny dammsugare och beställde en ny toalettstol.
♦ 31 maj var sista dagen för att besikta bilen men innan dess skulle den in på verkstan för att byta luftmassemätare. Det hade C och jag bestämt sedan länge så det hade vi lagt undan pengar till. Sen skulle de få göra något åt handbromsen också. Luftmassemätaren blev bytt men skulle de kunna åtgärda handbromsen så skulle de behöva byta även bromssköldarna bak för de var rostiga och det är tydligen ett lite mastigt arbete på just mercedes så jag fick åka och besikta bilen först så skulle de ta itu med bromssköldar och handbromsen innan ombesiktningen.
26 maj åkte jag till besiktningen. Jag fick körförbud!!! Fjädersätet på ena sidan fram hade gått av!! Och den på andra sidan var skadad. Jag ringde till verkstan som lovade att hämta bilen samma kväll. Sen kom dottern E och skjutsade hem mig.
Vid såna här tillfällen har jag saknat C extra mycket. Även om jag hade fått sköta alltsammans själv så hade jag ju haft honom att prata med och bestämma vad vi skulle göra. I nästan 15 år har vi ju kunnat ta gemensamma beslut i sånt här och nu står jag här själv.

Ja hur blev det då. Jag har nu ett nytt strykjärn, ny dammsugare och en ny toastol. Bilens reparationer beräknades till 10 – 12 000 kr så den står nu i garaget och väntar på att jag ska få arslet ur vagnen och tvätta av den, städa den och sälja den. Förutom reparationen så behöver det även fixas en del yt-rost. C har ju alltid donat med bilen och hållit efter rosten men de tre senaste åren har han inte orkat med att göra det. Jag hoppas kunna sälja bilen till någon händig människa som kan laga och dona för bilen går väldigt bra och det känns tråkigt att jag inte kan behålla den.

Jag har ju även gjort en budget och den visar att jag kan få allt att gå ihop (med ett nödrop) om jag inte har någon bil. Så är den bistra sanningen. Så nu är jag tillbaka till hur jag hade det innan jag träffade C. Jag hade ju inte råd att ha någon bil då heller och min ekonomiska situation, som ensamstående, har ju inte ändrats nämnvärt sedan dess. Nu är jag billös (när jag får den såld då) men får låna mammas bil då jag behöver. Men cykel har jag och inte SÅ grymt långt till bussen heller, tar mig dit med hjälp av kryckorna, så jag kan ju nyttja kollektivtrafiken också.

Det är bara att kämpa på med gräsklippning, gå med trimmern ibland och städa av det värsta inomhus däremellan. Jag har alltid massor jag borde göra men bestämmer ju själv när jag vill göra det. Det finns alltid nånting att göra om jag vill…
Jag är ju inte helt ensam heller för jag har Snoozen och Mumlan omkring mig hela tiden – ständigt hungriga och kelsjuka ibland.

Jag är väldigt tacksam att jag har min fina och stöttande familj omkring mig och ett par fina stöttande vänner i närheten av mig och även några på distans. Ni vet själva vilka ni är så jag räknar inte upp några här. Utan dem skulle det vara ett väldigt tomt och innehållslöst liv nu men de ger livet guldkant.
För ett par veckor sedan hade jag besök över helgen av ett par vänner. Då fick jag en hel del hjälp av dem med att bl.a. klippa av kvistar på träden som jag inte når att göra själv, klippa gräset, åka till återvinningen i Bollnäs med sopor och plocka ur bilen (det sistnämnda har jag gruvat mig länge för). Det blev en riktigt lyxig helg för min del.

Jag är också tacksam att jag har mitt lilla paradis, min altan. Där sitter jag då jag inte gör något nyttigt och jag äter oftast där också (när jag kommer ihåg eller känner att jag är tvungen att äta). Jag lyssnar gärna på bok när jag sitter på altanen eller lägger patiens eller löser sudoku på mobilen eller på ”plattan”. Jag tittar väldigt sällan på tv nu för tiden och tittar jag så streamar jag helst nån serie och ser flera avsnitt på en gång. De sociala medierna är jag inte så intresserad av nu heller men det kanske blir mer till hösten och vintern. Virkning, stickning och att baka har jag ingen större lust med heller nu men det ändrar sig nog till vintern det med.

Livet går vidare men har blivit lite annorlunda.

10 veckor sen…

Nu är det 10 veckor sen Christer dog. Det känns som det var en evighet sedan men det är bara 10 veckor.

”Han slipper lida nu” och ”Han har det bra där han är nu” är ord jag ofta får som tröst från vänner och bekanta. De har ju rätt men det hjälper inte alla gånger med dessa ord trots att jag tänker det själv också ibland, för att trösta mig själv.

Han ville ju faktiskt dö. Heller det än att fortsätta leva och ha det så jobbigt som han ju hade det. Det kan jag förstå. Men det är ändå så svårt att acceptera.

Jag låg bredvid honom när han dog. Jag sov med huvudet vid hans arm på hans säng men vaknade precis i rätt ögonblick. Antagligen vaknade jag för att han slutade andas. Klockan var ett par minuter efter 1 på dan. Jag både såg och kände att han slutat andas så jag stack in handen under hans täcke och kände efter hans hjärtslag, som jag gjort många gånger förr, oftast nattetid då det var för mörkt för att se om täcket höjde och sänkte sig och han andades ljudlöst. Den här gången kände jag bara några svaga hjärtslag innan de upphörde helt. ”Dog du nu!” sa jag. Sen fortsatte jag prata med honom, talade om att jag älskade honom, pussade honom, och pratade på om jag minns inte vad. Jag vet ju att hörseln är det sista som slutar fungera när man dött så det gick automatiskt. Jag satt där i sängen, höll hans hand och pratade med honom i minst en kvart. Sen ringde jag till sköterskorna och talade om att han hade dött. ”Är du ensam?” frågade sköterskan som svarade. ”Ja, det är jag” ”Kan du ringa någon som kan komma till dig? Det tar en stund innan vi kan komma för vi måste avsluta det vi håller på med först” sa sköterskan. ”Det är ingen fara” sa jag. ”Jag sitter här och pratar med Christer så ta det lugnt ni”. Efter ca 20 minuter kom de. Då hade jag tänt ett ljus på hans sängbord och satt bara och väntade och småpratade med honom.

De frågade om jag ville vara med och ställa honom i ordning men det ville jag inte. Jag satt på en stol bredvid hela tiden medan de tvättade av honom och gjorde honom fin. Sen plockade jag fram de kläder han ville ha på sig, enligt det han skrivit ner som hjälp för mig när ”den dagen kom” så de fick klä honom fin.

Sköterskorna plockade ihop all utrustning, de tagit hit, och tog med sig alla mediciner och injektionsvätskor de använt innan de åkte härifrån.

När de åkt härifrån, klockan var då 3, ringde jag till Ellinor, min mamma och till Christers dotter, J, som bor i Småland och talade om vad som hänt.
E ringde sina syskon och efter en stund var allihop här (utom J då förstås). Mitt barnbarn, V, var också med. Hon tog allt så naturligt och hade ju tidigare sett hur sjuk Christer var. Hennes förklaring om morfar är att ”han är i himlen och lite varstans omkring oss nu”.
E åkte och hämtade upp M (en av våra syriska söner) också när han hade kommit hem från jobbet.
Alla fick en stund med Christer för att ta in att han inte fanns med oss längre. Vi fikade och pratade och stöttade varann.

Strax före klockan 9 på kvällen kom så begravningsbyrån och hämtade Christer. Då hade jag fått en timme ensam med honom. Jag tog några bilder och han såg så nöjd och fridfull ut. Jag tyckte faktiskt att det såg ut som att han log. Känslan var att det bara var hans sjuka kropp de hämtade – han själv var inte längre kvar i den kroppen.

Ja så kom snön…

..så nu kan man väl säga att vintern är här på riktigt. Nu låg snön bara kvar i ett dygn innan den regnade bort men det är likafullt vinter. Något som är positivt med snön är att det blir så härligt ljust ute, även kvällen blir mycket ljusare. Längre fram i vinter gillar jag den kalla, lättare snön för då blir det inte lika tungt att skotta.

Det var härligt att se alla fåglar som kom till vår fågelstuga för att äta. Även domherrarna hade hittat hit. Jag tycker om att sitta och titta på alla fåglar – jag blir glad av att se dem. Många av dem kan jag ju namnen på också och det har jag C att tacka för.

Skrev i senaste bloggen att jag behövde hinna få upp potatis och morötter innan snön fick komma. Jodå, jag hann. I måndags skördade jag och på tisdagen kom snön.
Precis när jag tog upp morötterna så kom grannen. Han hade med sig trattisar som hans fru hade plockat. De hade redan så mycket svamp så de gav oss istället. Så otroligt snällt! I utbyte fick han plocka med sig så mycket morötter han ville.
Vi delade sedan svamp, morötter och potatis med min mamma. Det är roligt att kunna ge något tillbaka till mamma som gjort så mycket gott för oss.

Det må vara regn (som det är nu) eller snö ute men i källarn blommar det för fullt. Där har vi sommar ett tag till.