10 veckor sen…

Nu är det 10 veckor sen Christer dog. Det känns som det var en evighet sedan men det är bara 10 veckor.

”Han slipper lida nu” och ”Han har det bra där han är nu” är ord jag ofta får som tröst från vänner och bekanta. De har ju rätt men det hjälper inte alla gånger med dessa ord trots att jag tänker det själv också ibland, för att trösta mig själv.

Han ville ju faktiskt dö. Heller det än att fortsätta leva och ha det så jobbigt som han ju hade det. Det kan jag förstå. Men det är ändå så svårt att acceptera.

Jag låg bredvid honom när han dog. Jag sov med huvudet vid hans arm på hans säng men vaknade precis i rätt ögonblick. Antagligen vaknade jag för att han slutade andas. Klockan var ett par minuter efter 1 på dan. Jag både såg och kände att han slutat andas så jag stack in handen under hans täcke och kände efter hans hjärtslag, som jag gjort många gånger förr, oftast nattetid då det var för mörkt för att se om täcket höjde och sänkte sig och han andades ljudlöst. Den här gången kände jag bara några svaga hjärtslag innan de upphörde helt. ”Dog du nu!” sa jag. Sen fortsatte jag prata med honom, talade om att jag älskade honom, pussade honom, och pratade på om jag minns inte vad. Jag vet ju att hörseln är det sista som slutar fungera när man dött så det gick automatiskt. Jag satt där i sängen, höll hans hand och pratade med honom i minst en kvart. Sen ringde jag till sköterskorna och talade om att han hade dött. ”Är du ensam?” frågade sköterskan som svarade. ”Ja, det är jag” ”Kan du ringa någon som kan komma till dig? Det tar en stund innan vi kan komma för vi måste avsluta det vi håller på med först” sa sköterskan. ”Det är ingen fara” sa jag. ”Jag sitter här och pratar med Christer så ta det lugnt ni”. Efter ca 20 minuter kom de. Då hade jag tänt ett ljus på hans sängbord och satt bara och väntade och småpratade med honom.

De frågade om jag ville vara med och ställa honom i ordning men det ville jag inte. Jag satt på en stol bredvid hela tiden medan de tvättade av honom och gjorde honom fin. Sen plockade jag fram de kläder han ville ha på sig, enligt det han skrivit ner som hjälp för mig när ”den dagen kom” så de fick klä honom fin.

Sköterskorna plockade ihop all utrustning, de tagit hit, och tog med sig alla mediciner och injektionsvätskor de använt innan de åkte härifrån.

När de åkt härifrån, klockan var då 3, ringde jag till Ellinor, min mamma och till Christers dotter, J, som bor i Småland och talade om vad som hänt.
E ringde sina syskon och efter en stund var allihop här (utom J då förstås). Mitt barnbarn, V, var också med. Hon tog allt så naturligt och hade ju tidigare sett hur sjuk Christer var. Hennes förklaring om morfar är att ”han är i himlen och lite varstans omkring oss nu”.
E åkte och hämtade upp M (en av våra syriska söner) också när han hade kommit hem från jobbet.
Alla fick en stund med Christer för att ta in att han inte fanns med oss längre. Vi fikade och pratade och stöttade varann.

Strax före klockan 9 på kvällen kom så begravningsbyrån och hämtade Christer. Då hade jag fått en timme ensam med honom. Jag tog några bilder och han såg så nöjd och fridfull ut. Jag tyckte faktiskt att det såg ut som att han log. Känslan var att det bara var hans sjuka kropp de hämtade – han själv var inte längre kvar i den kroppen.

Ja så kom snön…

..så nu kan man väl säga att vintern är här på riktigt. Nu låg snön bara kvar i ett dygn innan den regnade bort men det är likafullt vinter. Något som är positivt med snön är att det blir så härligt ljust ute, även kvällen blir mycket ljusare. Längre fram i vinter gillar jag den kalla, lättare snön för då blir det inte lika tungt att skotta.

Det var härligt att se alla fåglar som kom till vår fågelstuga för att äta. Även domherrarna hade hittat hit. Jag tycker om att sitta och titta på alla fåglar – jag blir glad av att se dem. Många av dem kan jag ju namnen på också och det har jag C att tacka för.

Skrev i senaste bloggen att jag behövde hinna få upp potatis och morötter innan snön fick komma. Jodå, jag hann. I måndags skördade jag och på tisdagen kom snön.
Precis när jag tog upp morötterna så kom grannen. Han hade med sig trattisar som hans fru hade plockat. De hade redan så mycket svamp så de gav oss istället. Så otroligt snällt! I utbyte fick han plocka med sig så mycket morötter han ville.
Vi delade sedan svamp, morötter och potatis med min mamma. Det är roligt att kunna ge något tillbaka till mamma som gjort så mycket gott för oss.

Det må vara regn (som det är nu) eller snö ute men i källarn blommar det för fullt. Där har vi sommar ett tag till.

Nu får snön komma när den vill!

Så känns det. För nu är det färdigkrattat för den här hösten.
Framsidan fixade jag i torsdags liksom fågelstugan som C fick laga och som jag sen kunde fästa så den står stadigt i vinter. Sidan mot asfaltsplanen, det var mest att klippa av en massa taggiga kvistar som hängde för långt ut, fixade jag på fredan. Fyra säckar fick jag ihop.

Igår fick jag hjälp av sonen T och vår syrianske son M och då gick det undan. Det var baksidan vi tog itu med. T körde gräsklipparen där det inte var så tjockt med löv, M krattade och tog upp högar och jag surrade fram och åter mellan att kratta och hålla upp säckar då T behövde tömma undan löv från gräsklipparn. T kollade även över hängrännorna runt om huset och plockade ner vår väderstation så C fick göra ren den lilla lådan som mäter regnmängden innan T satte upp den igen.
En stor tallgren som fastnat i rönnen togs ner och släpades bort och då slets ledningen till fasta telefonen ner av misstag men det gjorde ju ingenting då vi inte har fast telefon längre.
Vi fick ihop 10 stycken 125-liters säckar. Det hade blivit fler om inte gräsklipparn tagit upp och hackat sönder en del av löven. Det skulle tagit mig 3 – 4 dagar att göra allt själv då jag inte orkar mer än ca 4 timmar/dag och då måste jag ta pauser och kanske en vilodag emellan också.

Nu har jag fyllt på med solrosfrön och nötter till småfåglarna så de får mat nu när det börjar bli kallt. Det enda jag har kvar är att få upp potatisen som är kvar och några morötter och det hoppas jag fixa i morgon (läs måndag).

I fredags beställde mat vi från Maxim, en av våra restauranger här i Alfta. Vi beställde laxplanka. Ojojoj vad gôtt det var. Det blir en guldkant på tillvaron när vi beställer mat från dem och det känns riktigt lyxigt. Vi lever ju billigare nu i dessa Corona-tider så vi tycker vi kan unna oss den lyxen.
Vi har tur att vi bor just här i Alfta med bra service. Matvaror beställer vi från vår ICA-butik, Alftahallen, via mail och hämtar eller, när vi behöver, får det hemkört. Att få det hemkört kostar oss ingenting eftersom Ovanåkers kommun betalar det nu under Coronapandemin. Vill vi köpa blommor, blomjord eller annat som finns i en blomsterhandel kan vi få det hemkört från Trädgården i Alfta. Vårt gatukök, Sallys, kan också köra hem, för en avgift, om vi beställer därifrån eller så beställer vi och hämtar i luckan. Där handlar vi inte så ofta men möjligheten finns. Så har vi då Maxim där vi beställer och får maten hemkörd mot en liten avgift. De har alla möjliga pizzor, sallader, pastarätter och à la carte meny.

Just nu har vi inte bil heller för den har vi lånat ut till sonen T. I och med det fick han ta över att övningsköra med L.
Vi klarar oss rätt bra utan bil då vi mest bara är hemma. Behöver vi bil så kan vi låna mammas. Hon har kört mig för att hämta varor på ICA de senaste fredagarna och när jag skulle till sjukhuset för att få dropp lånade jag hennes bil. Om vi behöver något annat så skickar vi efter det via nätet och så tar jag cykeln (så länge det inte är snö och halt) för att hämta paketen på ICA eller Trädgården.

Idag har jag inte gjort något nyttigt alls. Varken kroppen eller jag ville det. Det är skönt med lata dagar då och då.

Den här blomman fick vi av vår vän, LvW, när vi flyttade in i det nyrenoverade huset i Järvsö 2009. Den heter Calathea Medallion (har jag tagit reda på idag) och NU ser det ut som att den ska blomma! Efter 11 år… Stor har den blivit i alla fall.

Höst och stor förvirring

Tänkte att jag skulle knacka ner några rader men blev totalt förvirrad när jag skulle skriva inlägget. WordPress har bytt ut det gamla utseendet mot något med ”block” – och jag fattar ingenting. Hur gör man nu. Då måste jag ju kolla igenom var jag ska kunna hitta olika saker som jag brukar använda. Jag vill ju ha eget teckensnitt och det hittade jag där det stod kodredigerare så just nu sitter jag i den och skriver. Sen kommer nästa fråga: hur ska jag kunna få in nån bild? Det har jag ännu inte lyckats lista ut men ska nog lyckas lösa det med.

I måndags fick jag ett brev med snigelposten från mitt barnbarn Vilja, 5 år. Hon har skrivit på kuvertet själv! Jag tror att hennes mamma fick skriva det först så hon kunde skriva av det men bara det är en prestation, tycker jag. Ni förstår säkert vad glad jag blev för brevet.

Nu har hösten verkligen kommit på allvar. Trädgården är full med löv. Vår Rönn är snart helt kal men grannens Lönn har fortfarande en hel del kvar. Jag får invänta den lite innan jag ska göra något åt alla löv. Jag har sedan tre alternativ. Det ena är att jag tar gräsklipparn (som har uppsamlare) och får med mig löven på det sättet. Det andra är att kratta allt på det gamla vanliga sättet. Det tredje är C:s lösning och väldigt lockande – ”Hyr en pensionär”. Det vore skönast att ta hjälp av en pigg pensionär men jag kommer i så fall att känna mig urbota dum. Jag är ju inte så pass gammal så jag borde ju kunna fixa det själv också. Samtidigt så har kroppen börjat bråka med mig mer nu de sista dagarna så jag vet inte om jag fixar det heller. Äh, den som lever får se. Det är inte dags än och det är då ett evinnerligt regnande så det lär dröja lite till innan jag måste bestämma mig.

Vi har haft sköna regndagar i alla fall. Tänk vad skönt det är ändå att ha tak över huvudet och slippa gå ut. Vi har roat oss med att titta på serien Weissensee på svt-play. Fyra säsonger med sex avsnitt i varje säsong så vi har haft att göra. Jag har försökt virka lite också då vi tittat men då det är tyska som pratas så är det inte så lätt. Men nu har vi sett färdigt på den så nu får vi leta oss en annan serie att roa oss med.

Jag lyckades komma på hur jag skulle få till det här inlägget med bilder och allt. Wow! Nu ska jag bara kolla igenom så jag inte har några otäcka stavfel innan jag postar inlägget.

Det händer inte mycket här.

Jag närde en förhoppning om att komma igång med bloggandet igen men får inte till tiden och tillräcklig ro i kroppen heller för den delen. Det borde inte vara nåt problem egentligen nu under pandemin då vi bara är hemma. Och vad gör jag då som tar så mycket tid? Jaa, det funderar jag över också många gånger. Inte vet jag. Tiden bara går och går och den går fort. Jag sover oftast till klockan 9 och sen läser jag dagstidningen, nästan allt, från pärm till pärm. Sen blir det oftast en seeen frukost innan jag kommer igång med att göra något. Och rätt vad det är så har klockan blivit så mycket så det är dags för kvällsmat. Hur gick det till? Det blir även en hel del pratande i telefon också, mest med mor och ungarna, men det är väl lika för de flesta i pandemitider när man hör till riskgrupperna och inte kan träffas som förr.

Bakar gör jag sällan nu och det är ju för att vi sällan får besök, då behövs inte så mycket fikabröd. När vi får besök så träffar vi dem på altanen och fikar och håller oss på avstånd från varann. Det är oftast mina ungar och mamma som kommer och hälsar på. Vi är så glada åt vår stora altan och för att någon kommer och vi har haft det riktigt skönt på altanen i sommar.

Nu har vi lånat ut bilen till sonen också. Hans bil gick sönder och blev för dyr att laga. I och med att han lånar vår bil tar han över övningskörningen med dottern L, vilken legat på is ett halvår nu under pandemin eftersom vi inte ens vågar sitta i samma bil. Det enda vi behöver bil till nu är för att hämta mat, vid ICA, en gång i veckan och då vi ska besöka något av länets sjukhus och då kan vi låna mammas bil.

C har haft en jobbig sommar och mått riktigt dåligt. Han, som alltid älskat värme, fick så jobbigt att andas så det var bättre att sitta inomhus med fläktar på. Han har inte orkat göra nånting alls, stackarn. Många gånger har han fått ta en kort period med kortison och då fått må bättre några dagar innan allt återgått till det jobbiga igen.
I slutet av augusti blev det så att han fick ta kortison en lite längre period och den skulle sedan trappas ner och varje gång han kommit en bit på nedtrappningen har han mått sämre igen så nu hoppas vi att han ska få fortsätta med kortisonet, i lite lagom dos, för att få må lite bättre en längre tid.
Inte nog med det jobbiga C dras med jämt så hade han även fått en ny tumör i vänster lunga. Tre intensivstrålningar blev det för honom så nu hoppas vi att tumören är stoppad och minskar i storlek.

Vi ser nu fram emot en härlig höst och en vinter med lagom med snö och många skidtävlingar på tv. Vi får mysa och kura inne och vi har tillgång både till Viaplay och Netflix så det blir många serier och filmer. Svt-play och Tv4-play är också bra ställen att hitta serier på. Kanske jag kommer igång mer med handarbetet nu i höst. Tyvärr så har jag oftare värk i fingrar och händer nu men nånting ska jag väl ändå få till, inte bara små möss.