Livet går vidare

En utsliten fras kan jag tycka men så sann.

Innan begravningen hade jag fullt upp. Många hörde av sig, en del chockade, för att C hade dött. Jag förberedde inför begravningen och pratade med många och sms:ade med andra. Det var väldigt intensivt. Jag hade inte tid att känna efter hur jag mådde själv för det var så fullt upp. Sen var begravningen – och sen stängdes den kända ”dammluckan”. Oj, vad lugnt det blev. Den fjärde dagen efter begravningen hade allt landat i mig också. Jag tror jag grinade hela dan. Efter det har det gått lite upp och ner. Vissa dagar vaknar jag och är ledsen redan då jag vaknar och andra dagar går det bättre. Precis som det ska vara.

Jag hade sett fram emot att få börja ”vårstädningen” i trädgården och tänkte att det kommer att kännas bra men det var motigt att kratta och göra fint då inte C fanns där och kunde se hur fint det blev. Våren innan så brukade han fixa med fika och vi satt på altanen tillsammans. Nu var där tomt. Jag vet ju att han led av att inte orka hjälpa till ute men för mig var det ju ok. Han fanns där, kokade kaffe och jag hade någon att prata med.
Men jag strävade på och till sist hade jag fixat det med. Men någon sådd i landet blev det inte i år.

Mina ledsna dagar glesar ut, nu är det ledsna stunder i stället och livet går ju faktiskt vidare. Men det finns ju verkligen speciella tillfällen då jag saknar honom mer. Det är då jag skulle behövt resonera om saker. Jag har ju haft en j****a otur med vissa saker också.
♦ Kvällen före begravningen så började strykjärnet spruta ur sig rostvatten. Visst det var 13 år men jag har alltid varit noga med att tömma ur överblivet vatten. Det blev till att köpa ett nytt strykjärn.
♦ Några veckor senare började det rinna vatten i toaletten mellan spoltillfällena. Min ovärderlige granne Ö var hit och tittade, öppnade och gjorde något så det åtminstone rann mindre. Toastolen var så gammal så det gick inte att göra så mycket åt den så jag skruvade av vattentillförseln varje gång jag varit på toa och spolat ifall den skulle rinna värre. Jag började fundera på att köpa en ny toastol.
♦ Ett par dagar senare då dog dammsugaren! Det var motorn som gav upp. Den köpte vi 2013 när vi flyttade hit till Alfta eftersom vi hade haft centraldammsugare i huset i Järvsö. Nog för att jag även har en sladdlös dammsugare men jag klarar mig inte så länge utan en ”riktig” dammsugare så veckan därpå åkte jag till stan och köpte en ny dammsugare och beställde en ny toalettstol.
♦ 31 maj var sista dagen för att besikta bilen men innan dess skulle den in på verkstan för att byta luftmassemätare. Det hade C och jag bestämt sedan länge så det hade vi lagt undan pengar till. Sen skulle de få göra något åt handbromsen också. Luftmassemätaren blev bytt men skulle de kunna åtgärda handbromsen så skulle de behöva byta även bromssköldarna bak för de var rostiga och det är tydligen ett lite mastigt arbete på just mercedes så jag fick åka och besikta bilen först så skulle de ta itu med bromssköldar och handbromsen innan ombesiktningen.
26 maj åkte jag till besiktningen. Jag fick körförbud!!! Fjädersätet på ena sidan fram hade gått av!! Och den på andra sidan var skadad. Jag ringde till verkstan som lovade att hämta bilen samma kväll. Sen kom dottern E och skjutsade hem mig.
Vid såna här tillfällen har jag saknat C extra mycket. Även om jag hade fått sköta alltsammans själv så hade jag ju haft honom att prata med och bestämma vad vi skulle göra. I nästan 15 år har vi ju kunnat ta gemensamma beslut i sånt här och nu står jag här själv.

Ja hur blev det då. Jag har nu ett nytt strykjärn, ny dammsugare och en ny toastol. Bilens reparationer beräknades till 10 – 12 000 kr så den står nu i garaget och väntar på att jag ska få arslet ur vagnen och tvätta av den, städa den och sälja den. Förutom reparationen så behöver det även fixas en del yt-rost. C har ju alltid donat med bilen och hållit efter rosten men de tre senaste åren har han inte orkat med att göra det. Jag hoppas kunna sälja bilen till någon händig människa som kan laga och dona för bilen går väldigt bra och det känns tråkigt att jag inte kan behålla den.

Jag har ju även gjort en budget och den visar att jag kan få allt att gå ihop (med ett nödrop) om jag inte har någon bil. Så är den bistra sanningen. Så nu är jag tillbaka till hur jag hade det innan jag träffade C. Jag hade ju inte råd att ha någon bil då heller och min ekonomiska situation, som ensamstående, har ju inte ändrats nämnvärt sedan dess. Nu är jag billös (när jag får den såld då) men får låna mammas bil då jag behöver. Men cykel har jag och inte SÅ grymt långt till bussen heller, tar mig dit med hjälp av kryckorna, så jag kan ju nyttja kollektivtrafiken också.

Det är bara att kämpa på med gräsklippning, gå med trimmern ibland och städa av det värsta inomhus däremellan. Jag har alltid massor jag borde göra men bestämmer ju själv när jag vill göra det. Det finns alltid nånting att göra om jag vill…
Jag är ju inte helt ensam heller för jag har Snoozen och Mumlan omkring mig hela tiden – ständigt hungriga och kelsjuka ibland.

Jag är väldigt tacksam att jag har min fina och stöttande familj omkring mig och ett par fina stöttande vänner i närheten av mig och även några på distans. Ni vet själva vilka ni är så jag räknar inte upp några här. Utan dem skulle det vara ett väldigt tomt och innehållslöst liv nu men de ger livet guldkant.
För ett par veckor sedan hade jag besök över helgen av ett par vänner. Då fick jag en hel del hjälp av dem med att bl.a. klippa av kvistar på träden som jag inte når att göra själv, klippa gräset, åka till återvinningen i Bollnäs med sopor och plocka ur bilen (det sistnämnda har jag gruvat mig länge för). Det blev en riktigt lyxig helg för min del.

Jag är också tacksam att jag har mitt lilla paradis, min altan. Där sitter jag då jag inte gör något nyttigt och jag äter oftast där också (när jag kommer ihåg eller känner att jag är tvungen att äta). Jag lyssnar gärna på bok när jag sitter på altanen eller lägger patiens eller löser sudoku på mobilen eller på ”plattan”. Jag tittar väldigt sällan på tv nu för tiden och tittar jag så streamar jag helst nån serie och ser flera avsnitt på en gång. De sociala medierna är jag inte så intresserad av nu heller men det kanske blir mer till hösten och vintern. Virkning, stickning och att baka har jag ingen större lust med heller nu men det ändrar sig nog till vintern det med.

Livet går vidare men har blivit lite annorlunda.

10 veckor sen…

Nu är det 10 veckor sen Christer dog. Det känns som det var en evighet sedan men det är bara 10 veckor.

”Han slipper lida nu” och ”Han har det bra där han är nu” är ord jag ofta får som tröst från vänner och bekanta. De har ju rätt men det hjälper inte alla gånger med dessa ord trots att jag tänker det själv också ibland, för att trösta mig själv.

Han ville ju faktiskt dö. Heller det än att fortsätta leva och ha det så jobbigt som han ju hade det. Det kan jag förstå. Men det är ändå så svårt att acceptera.

Jag låg bredvid honom när han dog. Jag sov med huvudet vid hans arm på hans säng men vaknade precis i rätt ögonblick. Antagligen vaknade jag för att han slutade andas. Klockan var ett par minuter efter 1 på dan. Jag både såg och kände att han slutat andas så jag stack in handen under hans täcke och kände efter hans hjärtslag, som jag gjort många gånger förr, oftast nattetid då det var för mörkt för att se om täcket höjde och sänkte sig och han andades ljudlöst. Den här gången kände jag bara några svaga hjärtslag innan de upphörde helt. ”Dog du nu!” sa jag. Sen fortsatte jag prata med honom, talade om att jag älskade honom, pussade honom, och pratade på om jag minns inte vad. Jag vet ju att hörseln är det sista som slutar fungera när man dött så det gick automatiskt. Jag satt där i sängen, höll hans hand och pratade med honom i minst en kvart. Sen ringde jag till sköterskorna och talade om att han hade dött. ”Är du ensam?” frågade sköterskan som svarade. ”Ja, det är jag” ”Kan du ringa någon som kan komma till dig? Det tar en stund innan vi kan komma för vi måste avsluta det vi håller på med först” sa sköterskan. ”Det är ingen fara” sa jag. ”Jag sitter här och pratar med Christer så ta det lugnt ni”. Efter ca 20 minuter kom de. Då hade jag tänt ett ljus på hans sängbord och satt bara och väntade och småpratade med honom.

De frågade om jag ville vara med och ställa honom i ordning men det ville jag inte. Jag satt på en stol bredvid hela tiden medan de tvättade av honom och gjorde honom fin. Sen plockade jag fram de kläder han ville ha på sig, enligt det han skrivit ner som hjälp för mig när ”den dagen kom” så de fick klä honom fin.

Sköterskorna plockade ihop all utrustning, de tagit hit, och tog med sig alla mediciner och injektionsvätskor de använt innan de åkte härifrån.

När de åkt härifrån, klockan var då 3, ringde jag till Ellinor, min mamma och till Christers dotter, J, som bor i Småland och talade om vad som hänt.
E ringde sina syskon och efter en stund var allihop här (utom J då förstås). Mitt barnbarn, V, var också med. Hon tog allt så naturligt och hade ju tidigare sett hur sjuk Christer var. Hennes förklaring om morfar är att ”han är i himlen och lite varstans omkring oss nu”.
E åkte och hämtade upp M (en av våra syriska söner) också när han hade kommit hem från jobbet.
Alla fick en stund med Christer för att ta in att han inte fanns med oss längre. Vi fikade och pratade och stöttade varann.

Strax före klockan 9 på kvällen kom så begravningsbyrån och hämtade Christer. Då hade jag fått en timme ensam med honom. Jag tog några bilder och han såg så nöjd och fridfull ut. Jag tyckte faktiskt att det såg ut som att han log. Känslan var att det bara var hans sjuka kropp de hämtade – han själv var inte längre kvar i den kroppen.

Ja så kom snön…

..så nu kan man väl säga att vintern är här på riktigt. Nu låg snön bara kvar i ett dygn innan den regnade bort men det är likafullt vinter. Något som är positivt med snön är att det blir så härligt ljust ute, även kvällen blir mycket ljusare. Längre fram i vinter gillar jag den kalla, lättare snön för då blir det inte lika tungt att skotta.

Det var härligt att se alla fåglar som kom till vår fågelstuga för att äta. Även domherrarna hade hittat hit. Jag tycker om att sitta och titta på alla fåglar – jag blir glad av att se dem. Många av dem kan jag ju namnen på också och det har jag C att tacka för.

Skrev i senaste bloggen att jag behövde hinna få upp potatis och morötter innan snön fick komma. Jodå, jag hann. I måndags skördade jag och på tisdagen kom snön.
Precis när jag tog upp morötterna så kom grannen. Han hade med sig trattisar som hans fru hade plockat. De hade redan så mycket svamp så de gav oss istället. Så otroligt snällt! I utbyte fick han plocka med sig så mycket morötter han ville.
Vi delade sedan svamp, morötter och potatis med min mamma. Det är roligt att kunna ge något tillbaka till mamma som gjort så mycket gott för oss.

Det må vara regn (som det är nu) eller snö ute men i källarn blommar det för fullt. Där har vi sommar ett tag till.

Nu får snön komma när den vill!

Så känns det. För nu är det färdigkrattat för den här hösten.
Framsidan fixade jag i torsdags liksom fågelstugan som C fick laga och som jag sen kunde fästa så den står stadigt i vinter. Sidan mot asfaltsplanen, det var mest att klippa av en massa taggiga kvistar som hängde för långt ut, fixade jag på fredan. Fyra säckar fick jag ihop.

Igår fick jag hjälp av sonen T och vår syrianske son M och då gick det undan. Det var baksidan vi tog itu med. T körde gräsklipparen där det inte var så tjockt med löv, M krattade och tog upp högar och jag surrade fram och åter mellan att kratta och hålla upp säckar då T behövde tömma undan löv från gräsklipparn. T kollade även över hängrännorna runt om huset och plockade ner vår väderstation så C fick göra ren den lilla lådan som mäter regnmängden innan T satte upp den igen.
En stor tallgren som fastnat i rönnen togs ner och släpades bort och då slets ledningen till fasta telefonen ner av misstag men det gjorde ju ingenting då vi inte har fast telefon längre.
Vi fick ihop 10 stycken 125-liters säckar. Det hade blivit fler om inte gräsklipparn tagit upp och hackat sönder en del av löven. Det skulle tagit mig 3 – 4 dagar att göra allt själv då jag inte orkar mer än ca 4 timmar/dag och då måste jag ta pauser och kanske en vilodag emellan också.

Nu har jag fyllt på med solrosfrön och nötter till småfåglarna så de får mat nu när det börjar bli kallt. Det enda jag har kvar är att få upp potatisen som är kvar och några morötter och det hoppas jag fixa i morgon (läs måndag).

I fredags beställde mat vi från Maxim, en av våra restauranger här i Alfta. Vi beställde laxplanka. Ojojoj vad gôtt det var. Det blir en guldkant på tillvaron när vi beställer mat från dem och det känns riktigt lyxigt. Vi lever ju billigare nu i dessa Corona-tider så vi tycker vi kan unna oss den lyxen.
Vi har tur att vi bor just här i Alfta med bra service. Matvaror beställer vi från vår ICA-butik, Alftahallen, via mail och hämtar eller, när vi behöver, får det hemkört. Att få det hemkört kostar oss ingenting eftersom Ovanåkers kommun betalar det nu under Coronapandemin. Vill vi köpa blommor, blomjord eller annat som finns i en blomsterhandel kan vi få det hemkört från Trädgården i Alfta. Vårt gatukök, Sallys, kan också köra hem, för en avgift, om vi beställer därifrån eller så beställer vi och hämtar i luckan. Där handlar vi inte så ofta men möjligheten finns. Så har vi då Maxim där vi beställer och får maten hemkörd mot en liten avgift. De har alla möjliga pizzor, sallader, pastarätter och à la carte meny.

Just nu har vi inte bil heller för den har vi lånat ut till sonen T. I och med det fick han ta över att övningsköra med L.
Vi klarar oss rätt bra utan bil då vi mest bara är hemma. Behöver vi bil så kan vi låna mammas. Hon har kört mig för att hämta varor på ICA de senaste fredagarna och när jag skulle till sjukhuset för att få dropp lånade jag hennes bil. Om vi behöver något annat så skickar vi efter det via nätet och så tar jag cykeln (så länge det inte är snö och halt) för att hämta paketen på ICA eller Trädgården.

Idag har jag inte gjort något nyttigt alls. Varken kroppen eller jag ville det. Det är skönt med lata dagar då och då.

Den här blomman fick vi av vår vän, LvW, när vi flyttade in i det nyrenoverade huset i Järvsö 2009. Den heter Calathea Medallion (har jag tagit reda på idag) och NU ser det ut som att den ska blomma! Efter 11 år… Stor har den blivit i alla fall.

Höst och stor förvirring

Tänkte att jag skulle knacka ner några rader men blev totalt förvirrad när jag skulle skriva inlägget. WordPress har bytt ut det gamla utseendet mot något med ”block” – och jag fattar ingenting. Hur gör man nu. Då måste jag ju kolla igenom var jag ska kunna hitta olika saker som jag brukar använda. Jag vill ju ha eget teckensnitt och det hittade jag där det stod kodredigerare så just nu sitter jag i den och skriver. Sen kommer nästa fråga: hur ska jag kunna få in nån bild? Det har jag ännu inte lyckats lista ut men ska nog lyckas lösa det med.

I måndags fick jag ett brev med snigelposten från mitt barnbarn Vilja, 5 år. Hon har skrivit på kuvertet själv! Jag tror att hennes mamma fick skriva det först så hon kunde skriva av det men bara det är en prestation, tycker jag. Ni förstår säkert vad glad jag blev för brevet.

Nu har hösten verkligen kommit på allvar. Trädgården är full med löv. Vår Rönn är snart helt kal men grannens Lönn har fortfarande en hel del kvar. Jag får invänta den lite innan jag ska göra något åt alla löv. Jag har sedan tre alternativ. Det ena är att jag tar gräsklipparn (som har uppsamlare) och får med mig löven på det sättet. Det andra är att kratta allt på det gamla vanliga sättet. Det tredje är C:s lösning och väldigt lockande – ”Hyr en pensionär”. Det vore skönast att ta hjälp av en pigg pensionär men jag kommer i så fall att känna mig urbota dum. Jag är ju inte så pass gammal så jag borde ju kunna fixa det själv också. Samtidigt så har kroppen börjat bråka med mig mer nu de sista dagarna så jag vet inte om jag fixar det heller. Äh, den som lever får se. Det är inte dags än och det är då ett evinnerligt regnande så det lär dröja lite till innan jag måste bestämma mig.

Vi har haft sköna regndagar i alla fall. Tänk vad skönt det är ändå att ha tak över huvudet och slippa gå ut. Vi har roat oss med att titta på serien Weissensee på svt-play. Fyra säsonger med sex avsnitt i varje säsong så vi har haft att göra. Jag har försökt virka lite också då vi tittat men då det är tyska som pratas så är det inte så lätt. Men nu har vi sett färdigt på den så nu får vi leta oss en annan serie att roa oss med.

Jag lyckades komma på hur jag skulle få till det här inlägget med bilder och allt. Wow! Nu ska jag bara kolla igenom så jag inte har några otäcka stavfel innan jag postar inlägget.