Var det biverkningar eller var det nåt annat?

”Det blev en till sommardag. Snart har vi fått ihop till en hel vecka” sa C nu ikväll när han skulle ställa sig vid grillen för att grilla fyllda kycklingfiléer. Det värsta är att han har rätt. Årets sommardagar är faktiskt så lätträknade här hos oss. Men vi är tacksam för varje sommardag.
Idag har vi t.o.m. lyckats sola en stund. När vi legat en liten stund så kom en bil upp på går’n. Jag kastade mig ur solsängen och nappade åt mig bh:n. Jag låg i bara trosor…
Det var en kusin till C och hans fru. Det var länge sen vi träffat dem trots att de bor i Hudiksvall och jag (ibland vi) gjort många resor dit de sista två åren. Jätteroligt att de kom hit nu när de var i närheten. Vi satt på framsidan och fikade och pratade en stund innan de for vidare.

Sist jag bloggade skrev jag om att jag blev dålig i magen och jag trodde att det var biverkningar av Remicaden. Nu vet jag inte om det var det men det lärer ju visa sig. Min magproblem fortsatte både lördag (21/7) och söndag (22/7) och natten mot måndag. Jag fortsatte vara matt och klen och orkade knappt ens med mig själv och så hade jag feber till och från.

På måndan (23/7) var jag till  ”Ögon”. C skjutsade mig för jag klarade inte av att åka buss för jag var så matt och hade feber. Min ögonläkare såg att jag inte mådde bra och frågade förstås hur jag mådde. Jag berättade för henne – med tårarna rinnande – hur dåligt jag mådde. Hon tyckte att jag skulle gå upp till dagvårdsavdelningen på medicinmottagningen och höra med dem om jag kunde få nån hjälp och det hade jag ju tänkt göra då vi ändå var på sjukhuset.
”Det onda ögat” var inte sämre men inte bättre heller men ögonläkarn tyckte att jag skulle prova och sänka kortisonet till 12,5 mg. Sen skulle jag få fotografera ögonbotten för nästa gång jag ska på ”Ögon” så har min ögonläkare slutat och jag får en annan läkare. ”Min” läkare ska börja jobba i Örebro så det är bara att gratulera Örebroarna till att få en duktig ögonläkare. Tråkigt för mig men jag har ju haft tur som haft samma ögonläkare i nästan två är. Jag har haft den ”nya” läkarn förr då ”min” läkare varit borta. Bilderna skulle tas så hon vet hur ögat såg ut denna gång.

C kom upp när jag väntade på att få fotografera ögonbotten och så följde han mig upp till medicinmottagningen men stannade i väntrummet där medan jag gick in till dagvårdsavdelningen.
För att göra en lång historia kort så fanns ingen läkare på medicinmottagningen då och reumatikersköterskan var på rast så jag fick skriva om de besvär jag hade (fick faktiskt låna en dator) så skulle dagvårdsavdelningens sköterska lämna över det till en läkare sen och be att han skulle ringa mig under tisdan.

På tisdan (24/7) höll sig magen lugn men jag var fortfarande väldigt matt. Vid 17-tiden ringde en läkare som presenterade sig som N.N. (jag minns förstås inte vad han hette ändå) från reumatologavdelningen. Tror inte han är reumatolog eftersom det, vad jag vet, finns bara en reumatolog i Hudiksvall.
Den här läkarn trodde inte att det var biverkningar av Remicade för biverkningarna från droppet får man bara samma dag eller dagen efter, påstod han. (Att det sen finns en lång lista på biverkningar i Fass och att det står där att man kan få biverkningar ända upp till 12 dagar efter behandlingen hade visst inte han läst.) Han trodde att jag fått maginfluensa(!). Jag sa emot för de gånger jag haft maginfluensa så har det inte gått över med Imodium för att återkomma nästa dag och jag mådde inte illa heller, hade bara väldigt ont då magplågorna och magknipen satte igång. Han förklarade då att det kan vara ett magvirus som inte vill ge sig men han trodde jag skulle bli bra snart och att jag skulle kunna komma och få dropp den 30/7 som planerat. Jaha, jag fick nöja mig med det.

På onsdan (25/7) skulle C till Bollnäs för en datortomografi av bröst och buk och jag skulle så klart följa med och det gjorde jag. Men fy sjutton vilka magplågor jag hade redan från morgonen… Men till Bollnäs åkte vi och när C gjort sin datortomografi åkte vi och hämtade upp yngsta dottern L (den enda av ungarna som var ledig den dan) och åkte till Café Symfoni och fikade innan vi åkte hem till Järvsö igen. Mina magplågor blev bara värre och värre och jag skakade i hela kroppen för det gjorde så ont och till sist tyckte C att det var dags att åka till akuten. Jag ringde 1177 först precis så som man måste göra nu för tiden för att få åka till akuten (familjeläkarjouren i Ljusdal) och sköterskan där hade aldrig hört talas om Remicade men hon tyckte att vi skulle åka till akuten om inte annat för att utesluta att jag hade en urinvägsinfektion(!). Precis innan vi åkte fick jag gå på toa och lätta rejält på trycket. Oj vad skönt – men jag hade fortfarande magplågor men inte längre så intensivt.
På akuten fick jag träffa min husläkare(!) som det är så svårt att få en tid hos annars. Men någon hjälp fick jag inte. De konstaterade att jag hade feber, att jag inte hade urinvägsinfektion eller hög sänka. Läkarn hade haft ett fall nyligen som haft salmonella så jag fick ta ett sånt prov på plats. Jag fick även rådet att inte dricka kaffe eller mjölk eller äta bönor, lök eller annat som ger gaser i ett par dagar. Och så tyckte läkarn att jag kunde ta smärtstillande. När jag sa att Alvedon inte hjälpte så höll läkarn med och sen gick hon ut ifrån rummet… Jag frågade sköterskan om vilket smärtstillande jag skulle ta så hon fick läkarn att komma tillbaka (läkarn tyckte hon var klar med mig). Jag kunde få Diklofenak eller Voltaren som var i stort sett samma sak. Efter den dåliga erfarenheten jag har efter den enda gång jag tagit Voltaren och upptäckt att den inte går ihop med Orudis retard som jag tar så talade jag om att jag inte ville ha varken Voltaren eller Diklofenak och varför. Då erbjöd hon mig att få Voltaren som supp! (som om det skulle bli nåt bättre). Jag tackade nej och blev då erbjuden att återkomma om jag fick väldigt ont så kunde jag få en Voltarenspruta där hos dem och klättra på väggarna där på akuten om jag fick en sån konstig reaktion som jag fick sist jag kombinerade Voltaren med Orudis retard. Sen var den sessionen över.

När vi kom ut till bilen tog jag Imodium eftersom jag varit på toa två gånger inne på akuten och nu hade diarrén tillbaka. Väl hemma fick jag gå på toa några gånger till och tog ännu en Imodium så till natten slapp jag både toabesök och magplågor. Lika som de andra dagarna jag haft besvär…
Nu har jag ätit skonkost för magen ända tills igår och magen har varit lugn men jag har varit matt och klen och haft feber. I morse var jag feberfri och idag har jag inte varit så matt som tidigare så nu har det förhoppningsvis vänt. Har inte kollat nån temp ikväll men det känns inte som om jag har nån feber och har jag ingen feber i morgon bitti så åker jag till Hudiksvall för att få min andra Remicade-behandling. Det blir intressant att se om jag får tillbaka mina magbesvär efter den behandlingen. Om inte så var det nog ett magvirus ändå. Jag är ju väldigt infektionskänslig under den här behandlingen (liksom jag var under TBC-behandlingen och tydligen är då jag tar Metojectinjektionerna också vilket jag fortfarande gör). Jag har haft tur hela vintern att jag inte drabbats av några infektioner trots de mediciner jag tagit.

När jag mått så här dåligt har jag varit hemma en hel del. C har åkt och hälsat på vänner och bekanta men jag har ju inte orkat följa med. Det känns inget vidare att vara hemma och inte kunna träffa våra vänner men det är ju som det är det. Orkar jag inte så orkar jag inte och han lär ju få leva som vanligt ändå.
Nu hoppas jag att jag inte blir lika utslagen den här gången när jag fått mitt dropp för nu behöver det dammsugas här och bakas och lite annat. Det har ju bara blivit det nödvändigaste gjort här då jag inte orkat med. Vågar ju inte sätta C på att dammsuga heller för då kanske han får hjärtsäcksinflammation igen. Det räcker väl med att han fått diska och ibland lagat mat då jag inte orkat.

Vi har varit iväg på några roliga saker i alla fall även om jag varit matt och klen. Magen har ju mest bara strulat på förmiddagarna.
I söndags (22/7) var vi först till Öjerestaurangen och åt. Jag orkade inte laga mat så C tyckte att vi väl kunde gå ut och äta likväl som att han lagade mat. 🙂 Sen åkte vi till Järvsö kyrka där det var ”Musik i sommarkväll” med Eiwor Kjellberg band. Folkmusik alltså…

Igår (28/7) var vi till Bollnäs på cruising. Tyvärr så var vädret inte det bästa så det blev inte så lyckat som det brukar bli i Bollnäs där de annars brukar ha tur med vädret. Men vi blev bjudna på fika hemma hos äldsta dottern E och mågämnet T så det blev en trevlig avslutning på kvällen.

Och förra lördagskvällen (21/7) kom alla mina barn hit och vi åt tacos och hade jättemysigt. Gissa om jag är glad åt mina tre underbara ungar! De är GULD värda.
C är också GULD värd som står ut med mig med alla sjukdomar jag har och han gör vad han kan för att stötta mig när mitt humör går ner.

Det blir  en blandning av nya och gamla bilder den här gången eftersom jag inte varit ute och fotograferat så mycket. Peka på bilden så ser du en bildtext och när bilden är tagen.
Och så har söndan gått över i måndag… snart är det dags för dropp igen…

Idag har jag tagit sista TBC-medicinen!

Känner att jag bara måste skriva en blogg. Varför? Jo för att jag vill skriva om att idag (15/6) har jag tagit sista TBC-medicinen!!! Det känns så skönt. Sista dosen. Nu kan jag kliva direkt ur sängen och sätta mig vid frukostbordet och äta på en gång om jag vill. 🙂 Jag behöver inte ta TBC-medicinen först och sen vänta 30 minuter innan jag får äta. Nu kanske jag kan njuta av en kopp kaffe direkt på morgonen också. 🙂 Jag har vant mig av med att dricka kaffe direkt på morgonen sen jag började med TBC-medicinen. Från början, då jag hade två tablettsorter till, blev jag ju så dålig i magen så jag kunde inte dricka kaffe förrän efter kl. 14 då jag tagit en magsårstablett. Men då jag, efter två månader, fick sluta med två av medicinerna (de som jag tog 4 av varje sort utav) blev jag bättre i magen och då kunde jag sluta med magsårstabletten och kunde dricka kaffe tidigare på dan. Men jag har dragit ner på kaffekonsumtionen rejält under de här sex månaderna med TBC-mediciner.

Idag när jag är på toa och kissar sent på förmiddan ska jag jubla. För då är det sista gången jag kissar ”rött”. 🙂 Nu har jag inte kissat så väldigt rött (mer orangefärgat) de senaste fyra månaderna som jag gjorde de två första – men ändå. 😀
Annat positivt med att sluta med TBC-medicinen är att jag ska kunna minska ner både Omeprazol och Tenormin till en tablett om dagen. När jag började med TBC-medicineringen fick jag öka Omeprazol med en tablett per dag och Tenormin till tre tabletter per dag. En Tenormintablett tog jag bort för knappt 4 månader sen. Och kortisonet ska kunna minskas till ca hälften, dvs. till 10 mg/dag. Nu ska ju det trappas ut försiktigt men förhoppningsvis så ska det räcka med 10 mg/dag om några veckor. Redan i morgon börjar jag trappa ner till 17,5 mg. Sen är det bara att hoppas att de otäcka kortisonbiverkningarna försvinner snart…

Jag ska dessutom få börja med TNF-alfablockad (biologisk medicin) så snart jag tagit ett hepatitblodprov och det är ok. För nån hepatit ska de väl ändå inte hitta på mig?

Min reumatolog ringde i tisdags (12/6) då vi precis slagit ner ändan på IKEA:s restaurang i Valbo för att äta lunch. Han väljer minsann ”rätt” tillfällen att ringa han. 🙂 Då hade han fått brev från St. Eriks och ville snarast möjligt komma igång med den biologiska medicineringen på mig. Men först ska hepatitprovet tas (bara för att jag jobbat inom sjukvården tidigare i mitt liv) och så ville han att jag skulle ta reda på ifall det var ok från Lungmottagningen att vi körde igång medicineringen direkt. Så istället för att han skulle skriva brev (som kunde komma bort och det är så pinsamt, sa han) till min ”lungläkare” så undrade han om jag kunde fråga sköterskan på lungmottagningen, som jag haft kontakt med, om det. Och visst gjorde jag det. Någon timme senare knatade jag upp till lungmottagningen och lyckades träffa på TBC-sköterskan och fick ett ok från henne att köra igång.

C:s läkare ringde då vi ätit färdigt och gått till Coop för att kika lite. Då hade provsvaren från den senaste undersökningen kommit och denna gång ringde hans läkare istället för att skicka brev. Smart eftersom brevet den gången tog en hel vecka på sig för att komma fram.
Provsvaren var glädjande, de hade inte hittat något farligt, så nu kan vi slappna av efter sex veckor av mer eller mindre orolig väntan på att få reda på vad de hittat. Tackochlov så har C ingen allvarlig sjukdom. 🙂

Väldans vad vi var eftersökta av våra läkare just den här dan då vi var på vift…

När vi uträttat det vi skulle och avverkat alla samtal och uppdrag var det dags för det som vi egentligen åkt till Gävle för – ett besök på hudmottagningen med min ”fulfot”. Hudläkaren la pannan i djupa veck och undersökte utslagen på fulfoten och tittade även på mina utslag som jag har mellan skinkorna. De sistnämnda utslagen, som min ”extra” husläkare trodde var psoriasis, sa hudläkaren att det kan vara samma sorts utslag som jag har på foten.
Hon hade en läkarkandidat (eller vad han var) med sig och de diskuterade en hel del medan en sköterska tog hand om mig och tog en biopsi, två olika blodprover och skrapade hud från foten till en odlingsplatta. Som tur var så hade jag övertalat C att följa med in som mina extra öron så han kunde lyssna på de båda läkarnas diskussion medan jag blev stucken och kittlad på foten. C kunde dessutom förklara för läkarn om de utslag jag har i baken, hur de sett ut och utvecklats under tiden jag haft dem. Något jag inte har en aning om eftersom jag aldrig sett dem. De sitter ju på ett ställe jag har svårt att se…
Så nu är det bara att invänta provsvaren från hudmottagningen och se om de kan få reda på vad det är för utslag jag har och om det går att göra något åt dem. Spännande!

Min yngste bror skojade med mig när jag pratade med honom i telefon igår och sa att ”Du ser då verkligen till att utnyttja dina skattepengar ordentligt du när det gäller sjukvård” och det har han ju rätt i. 🙂 Men ingen vore väl gladare än jag om jag sluppit utnyttja dessa pengar…

I måndags fyllde C år.
Döttrarna (E och L) kom på kvällen och gratulerade honom med blommor och presenter. Sonen kunde tyvärr inte komma för han jobbade – som vanligt får vi väl säga. Men det är ju så när man jobbar inom vården.
Vi bjöd på kalops till middag och tårta och negerbollar efter maten. En mysig och lugn kväll. När döttrarna var på väg och skulle åka hem dök en f.d. jobbarkompis till C upp och ville också gratulera. Han hade med sig ägg från sina egna höns som present. Nu var äggen lite väl färska så vi har inte smakat dem än men vi ser fram emot att äta ”hemägg” till frukost framöver.

Onsdag och torsdag har vi tagit det lugnt. Jag som bytte baddag från tisdag till onsdag fick avboka badet då biopsin måste få läka ihop innan jag kan bada igen. Och igår kväll skulle vi egentligen åkt till yngsta dottern L och gratulerat henne på 22-års dagen men då hon är rejält förkyld så blev det uppskjutet till söndag. Men C tog en tur in till Bollnäs ändå för att lämna in vår router för en mjukvaruuppdatering då det strulat för oss en tid så nu får vi hoppas att det strulet upphör.

”Sällan pinkar en trähäst…”

Det duggar inte tätt av bloggar här just nu må jag säga – därav rubriken. Varken orken, lusten eller engagemanget finns. Måste väl i alla fall tala om att jag lever.

Vi tar det lugnt och tar dan som den kommer nu när C är sjukskriven. Skönt det med men nog känner jag att jag borde vara mer aktiv här hemma för det släpar efter då jag ligger på latsidan. Just nu så orkar jag inte så mycket heller då mitt öga börjat bråka igen och gör ont och högdosen av kortison börjar ge sig tillkänna. Åtminstone skyller jag en del på kortisonet. Känner mig lite mysko på nåt sätt… bl.a. så har jag svårt för att sova och det är inte värken som ställer till det för den känner jag igen. Jag somnar till en liten stund och vaknar efter bara en halvtimme – timme och är klarvaken. Det pillrar och rusar runt en massa smådj..lar i kroppen känns det som och det är omöjligt att ligga kvar i sängen. Så jag går upp och vandrar, som jag brukar göra när värken bråkar med min kropp, men det hjälper inte. Jag är klarvaken och kroppen är klarvaken. Ibland tar jag till musik. Sätter mig i soffan i gästrummet och lyssnar på klassisk musik och väntar på att bli trött och dåsig. Det kan ta tid… Ibland tar jag ljudboken och sätter mig och virkar. Det kan också ta tid… ibland upp emot 1½ – 2 timmar innan jag är så trött så det är nån idé att försöka sova igen.
Kroppen vill inte göra något någon längre stund. Jag blir för trött. Sen vill jag inte så mycket heller. Ingenting känns speciellt roligt längre. Det känns som om hela jag är fylld av seg knäck. Tankar och rörelser går segt – segare än vanligt. Men pulsen är snabb. Så kroppen verkar motarbeta sig själv på nåt sätt.
Jag har läst att man kan få ”psykiska förändringar” om man tar höga doser av kortison en längre tid. Hur lång en lägre tid är står däremot inte. Jag har både hört talas om dem som blir maniska och dem som blir deprimerade av kortison. Jag har klarat mig bra hittills men med 20 mg Prednisolon per dag den senaste månaden så är det kanske inte så konstigt att jag känner av de ”psykiska förändringarna” och blir nedstämd. Men så här vill jag då inte ha det. Det känns som jag fått nog av ”det onda ögat” nu.

Torsdagen den (24/5) var jag till ”Ögon” i Hudiksvall, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Ögat var varken bättre eller sämre så jag får fortsätta med 20 mg Prednisolon till dess jag varit värkfri i ögat en hel vecka. Nu börjar de bli lite rådlösa på ”Ögon”. Min läkare sa att jag var ett svårt fall och att de har för lite erfarenhet när det gäller en sån sklerit som jag har så nu skulle hon ta kontakt med docenten i Stockholm igen och höra om han kan titta på mig också för att eventuellt komma fram till vad de ska göra med mig för att få mitt öga bra. Skönt det rör på sig, tänkte jag. Jag har haft min sklerit i 20 månader nu och legat på rätt höga doser med kortison men det verkar inte vilja bli bättre. Min tbc borde vara borta nu så det var nog inte den som låg bakom skleriten i alla fall.
Jag glömde fråga om de på ”Ögon” glömt bort att reumatologen också vill ha ett finger med i spelet men det ska jag försöka komma ihåg nästa gång jag ska dit.

Det rör på sig även då det gäller ”fulfoten” för jag ska till hudkliniken i Gävle den 12 juni. Då får vi se om de kan komma på varför min fot ser ut som den gör… ”fulfot” förresten… utslagen har nu brett ut sig uppåt smalbenet så snart har jag ett ”fulben” också
Vi vet vad vi ska roa oss med i alla fall, C och jag… sjukhusbesök och provtagningar… ingen risk vi blir sittande hemma. 🙂

Mina föräldrar har varit hit och hälsat på, döttrarna också, liksom några nära vänner och det känns skönt att de kommer och förgyller vår tillvaro och de visar verkligen att de bryr sig och att de varit/är oroliga för C och hans hälsa. Det är skönt att vi har familjen och vännerna.

C är så pigg han kan bli nu innan de hittar vad som är fel och gör något åt det.
Att vänta på provsvar kan vara tålamodsprövande och allrahelst då provsvaren dröjer då läkaren, istället för att ringa, skickade svaret med snigelposten vilken verkligen levde upp till sitt namn (snigelposten alltså). När det tar en hel vecka för ett brev att komma fram så lär det ju blivit fel nånstans. Nu sa inte provsvaren så mycket heller så det blir fler provtagningar för att hitta vad som ställer till så att C inte mår bra. Vi får väl hoppas att det inte tar så lång tid att finna felet… eller så lång tid innan provsvaren kommer fram…

 

Morsdag firade vi i mor och fars stuga tillsammans med mor och far, äldsta dottern E och hennes sambo T och yngsta dottern L. Sonen T var till Cypern med min yngsta bror J så de kunde inte vara med. Jag fick ett fint halssmycke av L med en röd sten med en uggla på bara för att som hon sa ”Du är ju klok som en uggla” och av E fick jag en stor fin bukett blommor (de står lika vackra nu som då jag fick dem).
Far grillade kyckling medan mor fixade tillbehören och L och jag hjälptes åt att duka (E satt med en stukad fot och slapp hjälpa till denna gång). Efteråt åt vi tårtan jag hade med. Vi hade en mysig eftermiddag tillsammans i solskenet.

I onsdags (30/5) hade vi besök av våra vänner från Kalmar under dan. De var på väg norrut för jobb och var då så gulliga så de hälsade på oss. En guldkant i tillvaron.

Våren går framåt här men jag tror inte det kan kallas sommar än om man räknar på medeltemperaturen. Men häggen blommar, liljekonvaljerna är på gång liksom syrenerna.
I slutet av v 21 fick vi lite sommarvärme men nu är det kallt och blåsigt igen och de lovar regn i närmare en vecka framöver. Idag är det i det närmaste storm, +6º och hittills har det kommit 15 mm regn. Just nu skulle det inte vara dumt med en liten brasa i kaminen men sotarn har inte varit hit och provtryckt rökgångarna än.
Hoppas det inte är som C säger… ”Sommaren i år var en fredag” och då menar han fredagen den 25/5 som var som en riktig skön sommardag.

(Pekar du på bilderna ser du vad de föreställer. :-))

Cup cake på Alla Hjärtans Dag.

Igår tog jag två av mina TBC-mediciner för sista gången. Det är de två sorterna (Pyrazinamid och Myambutal) som jag tar fyra tabletter av varje så det gjorde skillnad när jag tog TBC-medicinerna idag på morgonen och jag hoppas det kommer att göra skillnad vad gäller biverkningar också så jag får må lite bättre. Jag kommer fortfarande att behöva passa mig för att bli smittad av förkylningar och liknande så länge jag tar de två andra antibiotikasorterna och de har en hel del biverkningar de med men jag borde slippa gå och vara rädd för att bli färgblind och/eller få tunnelseende för den eländiga medicinen tog jag för sista gången igår. Underbart!

I tisdags var det Alla Hjärtans Dag. Det hade jag kunnat missa om jag inte varit in på fb på måndagkväll och såg nåt om det där. Nu hade jag ju redan köpt såna där ”jä-a gelehjärtan” (som det stod om i nån statusuppdatering på fb) men dom glömde jag bort att ta fram i tisdags så dom började vi äta av igår. Blommor vägrar jag köpa när de höjer priserna till nästan det dubbla då det är Alla Hjärtans Dag. Men en fryst prinsesstårta från Ica köpte jag för C tycker om tårta och äter alla tårtor med grädde och även dem utan grädde. Upptinade tårtor går i det med och den var ju faktiskt riktigt god.
C kom hem vid lunchtid och hade varit ner till Järvsö Café och köpt en stor rejäl ”Cup cake” med en rosa spritsad kräm uppepå och så hade han köpt vaniljhjärtan också. Den stora cup caken var till mig. 🙂 Första cup cake jag smakat och den var riktigt god. Den rosa krämen såg söt ut men den var alldeles lagom söt. C brukar köpa hem fikabröd eller bakelser ibland men det var första gången han köpte hem något till Alla Hjärtans Dag. 🙂
Till kvällsmat lagade jag stekt strömming med potatismos och rårivna morötter för det var länge sen vi åt det och jag vet ju att C tycker väldigt mycket om det och jag äter det gärna själv med.

Sen jag skrev i lördags har det väl inte hänt så mycket här. Vi fick besök av T.B. i söndags (en kompis till C) och jag tog den där promenaden jag skrev om på lördan. Eller promenad, jag tog med sparken så det blev promenad åt ena hållet där det går uppför och sen gled jag spark tillbaka. 🙂

I tisdags var jag och bada och sen var jag till fotografen för jag måste förnya körkortet. Det är alltså 10 år sen jag bytte tillbaka till mitt efternamn jag hade innan jag gifte mig. Namnet jag gifte mig till lånade jag i nästan 19 år (var gift i 16) innan han ringde och krävde att jag skulle byta bort det namnet. Han ville inte att jag skulle skämma ut hans namn och det ville inte jag heller för, som jag sa till honom, ”Det gör du så bra själv”. 😉
Att fotografera sig nu för ett körkort jag ska ha i 10 år känns inte som en höjdare då jag är så kortisonstinn i ansiktet men jag har ju inget val…
När jag handlade på hemvägen träffade jag på Leif så han följde med hem och fikade.

I går kväll hade vi besök av G.L. (en annan kompis till C) som hade strul med att få igång sitt mobila internet på sin nya laptop men det fixade vi lätt.
En vecka med flera fikabesökare alltså och det är ju alltid trevligt. Men oj vad jag saknar mina vänner i Alfta som brukade kika in och fika hos mig då och då. Visst är karlarna som besökt oss trevliga att prata med men jag saknar tjejsnacket.

En ny gäst vid fågelbordet.

I morse när vi vaknade hade vårt kallvatten i köket frusit. Bara kallvattnet, varmvatten kom det ur kranen. Alltså hade det inte frusit där vattnet går in i huset utan någonstans på väg till kranen. C satte igång direkt för att fixa till det och han är en liten uppfinnarJocke då det behövs. En gammal dammsugare med utblås kopplades till kallvattenröret och för att dammsugaren skulle blåsa varmluft så ställde han en kupévärmare vid luftintaget till dammsugarn. Det tog inte lång stund förrän ledningen tinat och vi fick kallvatten ur kranen igen. 😉
När vårt vattenrör precis tinat upp kom ”Bonden” hit och ville låna en kupévärmare för vattnet hade frusit nere hos honom. ”Låna du inte ut dammsugarn till honom?” frågade jag. ”Nä han har inte såna rör som vi har häruppe så det fungerar inte för honom att använda dammsugarn” sa C. Synd för ”Bonden”.

Vi har haft en lugn dag idag med skidåkning på tv och lite datoriserande däremellan. Jag har suttit och lekt med bilder i photoshop, det är ju så himla roligt.

  

Torsdagen blev ingen aktivare dag som jag hoppats. Jag låg mest hela förmiddan och på eftermiddan skulle jag till distriktssköterskan och ta bort de två stygnen där de tog biopsin så C skjutsade mig dit och så passade vi på att handla efteråt. Väl hemma igen lagade jag mat medan C vilade. När vi skulle äta mådde jag så illa så jag fick knappt i mig något så jag la mig direkt efter maten och lämnade C med disken.

Fredagen började inget vidare den heller då jag var för yr för att köra in till Ljusdal för att bada. Jag blev hemma. Sur som ättika och vrång. Var ändå ut och fotograferade ett par gånger på går’n mellan vilopauserna i sängen. Gick som en fyllhund men det var gôtt med lite frisk luft ändå. Första gången var det mulet men solen försökte bryta sig igenom molnen. Det var -15º. Andra gången hade solen lyckats ta sig genom molnen och det var nån grad varmare ute. De bilderna kommer i nästa blogg (tror jag).

På eftermiddan var jag lite piggare och då tog jag itu med att baka. Kan ju inte vara utan fikabröd om det kommer folk i helgen, tänkte jag. Det blev en chokladsockerkaka med glasyr på och en kokoskladdkaka. Jag hade att göra hela eftermiddan då allt tar så evinnerligt lång tid för mig men jag var nöjd med resultatet och det var skönt att lyckas göra något som syntes. 🙂
När C kom hem började han med att skotta bort snön som kommit under dan. Jag hade satt mig för att jag skulle klara av att dammsuga och dammsög halva huset sen kom C och dammsög resten av huset så jag fick laga färdigt kvällsmaten (ostpaj av västerbottenost) och diska undan efter bakandet. Skönt att få hjälp.
På kvällen tittade vi på en ”Irene Huss”-film, ”I skydd av skuggorna”.

Tog den här bilden med blixt för då syns snöflingorna.

Igår löste vi melodikrysset som vanligt samtidigt som vi åt frukost – veckans mysigaste stund nästan. Ute var det -25º men inne hade vi det varmt och skönt. Tänker på vad lyckligt lottade vi är som har tak över huvet och slipper vara ute och frysa när det blir så här kallt.

Senare på förmiddan kom Leif och hälsade på en sväng. Han hade med sig vaniljmunkar. Va gôtt. Men jag kunde inte dricka kaffe, det var för tidigt på dan för mig, så jag fikade med mjölk. Det är tur att det finns mjölk. Den räddar mig många gånger nu när jag mår illa ofta för mjölken gör då gôtt dit den kommer.

 
 

Upptäckte en ny gäst vid fågelbordet igår. En svartmes ska det vara om jag kollat rätt i fågelboken. En liten söt rackare. Idag när jag var ut och fyllde på fågelmaten satt det två stycken små svartmesar i syrenbusken och de flyttade sig inte fast jag stod alldeles i närheten. Hoppas de inte är så kaxiga så att Snoozen får tag på dem.

Båda döttrarna skulle komma till oss på lördagseftermiddan så C åkte för att handla lite. Äldsta dottern, E, hade ett middagsförslag som vi behövde några delar till och så behövdes det läsk till maten också.
Så kom då tjejerna och vi fick en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans.
E lagade mat och L diskade (med viss hjälp av E ska sägas) så jag försökte att hålla mig i skinnet och inte göra något (vilket är väldigt svårt). Vi åt något som heter ”flämtande uttern”, ett recept E har fått av sin svärmor. Det var riktigt gott så det ska jag nog testa att göra nå tag själv också. Men först ska C få ta igen sig efter all kyckling- och färskpasta-ätande. Vi åt kyckling med färsk pasta i fredags (för en vecka sen) och så nu igen… det är inte hans favoritmat, om jag säger så, men han äter det i alla fall. 🙂

Det är så mysigt då ungarna är här och hälsar på för då blir det lite liv och rörelse i huset och så kommer det där syskongnabbet fram och det känns som ”förr i tiden” då jag hade 3 – 4 tonåringar boende hos mig för jämnan. 🙂

Igår kväll såg jag naturligtvis på melodifestivalen. De tre bidrag som inte gick vidare tyckte ju naturligtvis jag var bra låtar som borde gått vidare. Av de som nu gick vidare så var det tackochlov de bästa, ”Loreen” och ”Dead by april”, som gick vidare till final. Loreens uppträdande var häftigt, tycker jag. Ensam på scenen och åtminstone jag blev trollbunden av hennes röst, låt och rörelser.

Veckan som kommer verkar bli lugn. Det är bara bad x 2 och provtagning så jag hoppas jag fixar det och slipper ställa in något. Och så har jag börjat räkna ner för om 10 dagar slipper jag två TBC-mediciner och då borde jag börja må lite bättre. 🙂

Nu har jag haft ett litet uppehåll för att titta på robotarna i ”Äkta människor”. En lite konstig serie egentligen. Jag vet inte om jag ska hålla på robotarna eller de som vill bli av med alla robotar. Otäckt samtidigt för kan man få folk att sköta om dockor och konstgjorda djur så är inte steget långt till att skaffa robotar som blir som familjemedlemmar…

Undrar om det är meningen att jag ska kunna publicera den här bloggen alls. Internet strular, bilderna strular och nyss blev det ett kortare strömavbrott…