10 veckor sen…

Massipantååta var en favorit

Nu är det 10 veckor sen Christer dog. Det känns som det var en evighet sedan men det är bara 10 veckor.

”Han slipper lida nu” och ”Han har det bra där han är nu” är ord jag ofta får som tröst från vänner och bekanta. De har ju rätt men det hjälper inte alla gånger med dessa ord trots att jag tänker det själv också ibland, för att trösta mig själv.

DödsannonsenHan ville ju faktiskt dö. Heller det än att fortsätta leva och ha det så jobbigt som han ju hade det. Det kan jag förstå. Men det är ändå så svårt att acceptera.

Jag låg bredvid honom när han dog. Jag sov med huvudet vid hans arm på hans säng men vaknade precis i rätt ögonblick. Antagligen vaknade jag för att han slutade andas. Klockan var ett par minuter efter 1 på dan. Jag både såg och kände att han slutat andas så jag stack in handen under hans täcke och kände efter hans hjärtslag, som jag gjort många gånger förr, oftast nattetid då det var för mörkt för att se om täcket höjde och sänkte sig och han andades ljudlöst. Den här gången kände jag bara några svaga hjärtslag innan de upphörde helt. ”Dog du nu!” sa jag. Sen fortsatte jag prata med honom, talade om att jag älskade honom, pussade honom, och pratade på om jag minns inte vad. Jag vet ju att hörseln är det sista som slutar fungera när man dött så det gick automatiskt. Jag satt där i sängen, höll hans hand och pratade med honom i minst en kvart. Sen ringde jag till sköterskorna och talade om att han hade dött. ”Är du ensam?” frågade sköterskan som svarade. ”Ja, det är jag” ”Kan du ringa någon som kan komma till dig? Det tar en stund innan vi kan komma för vi måste avsluta det vi håller på med först” sa sköterskan. ”Det är ingen fara” sa jag. ”Jag sitter här och pratar med Christer så ta det lugnt ni”. Efter ca 20 minuter kom de. Då hade jag tänt ett ljus på hans sängbord och satt bara och väntade och småpratade med honom.

De frågade om jag ville vara med och ställa honom i ordning men det ville jag inte. Jag satt på en stol bredvid hela tiden medan de tvättade av honom och gjorde honom fin. Sen plockade jag fram de kläder han ville ha på sig, enligt det han skrivit ner som hjälp för mig när ”den dagen kom” så de fick klä honom fin.

Sköterskorna plockade ihop all utrustning, de tagit hit, och tog med sig alla mediciner och injektionsvätskor de använt innan de åkte härifrån.

FridfulltNär de åkt härifrån, klockan var då 3, ringde jag till Ellinor, min mamma och till Christers dotter, J, som bor i Småland och talade om vad som hänt.
E ringde sina syskon och efter en stund var allihop här (utom J då förstås). Mitt barnbarn, V, var också med. Hon tog allt så naturligt och hade ju tidigare sett hur sjuk Christer var. Hennes förklaring om morfar är att ”han är i himlen och lite varstans omkring oss nu”.
E åkte och hämtade upp M (en av våra syriska söner) också när han hade kommit hem från jobbet.
Alla fick en stund med Christer för att ta in att han inte fanns med oss längre. Vi fikade och pratade och stöttade varann.

Strax före klockan 9 på kvällen kom så begravningsbyrån och hämtade Christer. Då hade jag fått en timme ensam med honom. Jag tog några bilder och han såg så nöjd och fridfull ut. Jag tyckte faktiskt att det såg ut som att han log. Känslan var att det bara var hans sjuka kropp de hämtade – han själv var inte längre kvar i den kroppen.

4 reaktioner till “10 veckor sen…

  1. Vilken fin och varm text du skrivit om Christers sista dag i livet. Så vacker rosen i hans händer. Han ville att du skulle fortsätta leva livet fullt ut, den önskan ska du nu uppfylla. Hoppas vi kan ses i sommar. Varmaste kramen från mig

    1. Ja, jag har tänkt leva livet fullt ut. Han ville det och det ska jag uppfylla. Jag gör så gott jag kan men stannar upp ibland och sörjer och saknar.
      Klart vi måste ses i sommar! Nu flyttar du så pass nära så vi kan inte skylla på nånting för att inte ses. Vi är ju båda vaccinerade och förhoppningsvis kommer ingen ny våg med pandemismitta med fler restriktioner.
      Ta’t lugnt i flytten nu bara.
      Kramen.

  2. Åh, så fint du skrivit. Även om han är saknad finns han kvar bland så många minnen. ❤❤ Många kramar till dig och så syns vi om ett tag.🤗🤗

    1. Ja, det finns många och olika minnen med Christer. Genom alla minnen finns han ju kvar på något sätt och vi är många som minns honom med ett leende för hans härliga humor bland annat.
      Ja vi ses snart.
      Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s