Ibland skäms jag för att jag är svensk…

Jaa, så är det. Här är ETT exempel på varför:

Vi har en vän som kom hit som flykting för ca 18 månader sen. Han hamnade på flyktingförläggningen här i Alfta. Han är i 35-årsåldern. Han har en fru och en lungsjuk son kvar i Syrien som han längtar sig nästan sjuk efter.

När han kom hit var han full av tillförsikt och positiv på alla sätt. Han kastade sig in i uppgiften som medhjälpare på svenskalektionerna som ABF ställde upp med på förläggningen. I 6 månader jobbade han frivilligt för att så många som möjligt skulle få börja lära sig svenska. Efter ett tag fick han en språkpraktik på en reklamfirma. Han tyckte att det var toppen ända tills han märkte att han inte fick prata så mycket svenska på praktiken utan han jobbade fullt ut på firman utan lön. Svenskan försvann någonstans efter vägen.

Vår vän fick vänta länge på sitt uppehållstillstånd. Nästan alla omkring honom började få sina uppehållstillstånd medan han väntade och väntade och höll god min. Han gladde sig åt var och en av de andra som fick sina uppehållstillstånd och hjälpte dem med vad de än bad honom om. Så småningom fick några kommunplaceringar och började flytta från förläggningen medan han fortfarande väntade. Han gratulerade dem och var glad för deras skull.

Till sist fick han ändå sitt uppehållstillstånd och hans familj kunde ansöka om återförening. Men väntan på en intervju för dem dröjer och situationen i Syrien blir bara sämre och sämre. Dessutom är Syriens gränser stängda så det är nästan omöjligt att ta sig till något annat land den dag det blir dags för dem att intervjuas vid en svensk ambassad eller svenskt konsulat. Många familjer väntar på sin intervju, många av dem i flyktingförläggningar i Syriens grannländer men många är kvar i Syrien och väntar.

Plötsligt skulle förläggningen här läggas ner och de flyktingar som var kvar fick flytta till andra förläggningar. Reglerna vid flytten var att de fick endast ta med sig två väskor vardera på bussen till den förläggning de skulle ”fraktas till”. Har man bott någonstans i över ett år så har man ändå hunnit samla på sig lite saker men sånt skulle de bara lämna(!). Barn fick inte ens ta med sig sina cyklar som var så kära ägodelar för dem. Nu fanns det ändå snälla svenskar som ställde upp med bil och släpvagn för att köra bl.a. barnens cyklar och lite annat men inte alla fick med sig sina saker ändå. De visste heller inte, förrän ett par dagar innan de skulle åka, var i Sveriges avlånga land de skulle hamna. Barn fick lämna sina skolor till både sin egen och klasskompisarnas stora sorg och detta mitt i en termin.

Vi tog hand om vår väns väskor som han inte fick med sig och vår vän hamnade bara ca 6 mil härifrån. Den nya förläggningen var till större delen i bedrövligt skick. De hamnade i lägenheter med 4 – 6 boende i varje lägenhet. Vår vän fick bo med 4 andra flyktingar. En av dem var från Syrien och de andra tre från Afghanistan. De delade kök och badrum och området hade EN enda tvättmaskin till de 48 lägenheterna på området. Det fanns inte Wifi så deras kontakt med släkt och vänner blev i stort sett ingenting.  Vår väns lägenhet var fuktskadad och möglig så det var outhärdligt att vistas där. Han bara sov där och tillbringade dagarna hos landsmän som hade haft större tur med lägenhet. När vi var ner och hälsade på så var vi i en annan lägenhet i ett annat hus för han ville inte utsätta oss för möglet och lukten i hans lägenhet.

Efter ungefär en månad på den förläggningen fick vår vän sin kommunplacering i en kommun ca 16 mil härifrån och ett par veckor efter det fick han veta var han skulle få sin lägenhet.

I tisdags åkte han till sin nya hemkommun och fick träffa nån handläggare där. Han får dela en tvåa med en yngre kille i ett litet samhälle 3 mil från kommunens huvudort. Lägenhetskompisen kommer från en förläggning i Örebrotrakten. De blir skjutsade till lägenheten av någon från kommunen och lämnad där med ”order” om att de kan ta bussen in till huvudorten nästa dag för att gå till arbetsförmedlingen för att beställa tid för etableringsintervju. De har en varsin madrass att sova på och kastrull och stekpanna att laga mat i. Ingenting annat. Inte en  lampa mer än lysröret i taket i köket och lyset i badrummet. Inte en stol att sitta på, inte ett bord att äta vid. Men de hade fått lite pengar så de skulle kunna köpa lite mat.

Nästa dag när de ska ta bussen in till huvudorten upptäcker de att de inte kan betala bussbiljetten med kontanter så en snäll farbror betalar deras bussbiljetter så de kan åka.

Igår (lördag) åkte vi ner med en lånad släpvagn med en säng till vår vän, köksbord, fyra stolar, tallrikar, glas och bestick, nån gammal matta, en taklampa, en bordslampa,  ett par fönsterlampor hade vi också med oss och vår väns väskor som stått hos oss under tiden han var på flyktingförläggningen med mögel.

Lägenheten var nyrenoverad och fin men det fanns varken eluttag eller krokar i taket för att kunna ha taklampor. De hade inte träffat någon från bostadsföretaget och hade heller inget telefonnummer till någon bovärd eller vaktmästare men vi hittade ett telefonnummer nere vid trapphusets entré. De hade inte sett det för de kan inte så pass mycket svenska så de kan förstå vad som står där. Om vår vän laddar telefonen med lite pengar kan han ringa till bovärden och förhoppningsvis kan bovärden prata och förstå engelska så de kan få den information de behöver och kan be om att få krokar i taket till taklampor. Hans lägenhetskompis pratar bara arabiska och väldigt lite svenska så det är tur ändå att vår vän pratar bra engelska.
Vår vän och hans lägenhetskompis vill naturligtvis skaffa en internetuppkoppling snarast möjligt så de kan ha Wifi så de kan hålla kontakt med sina familjer och vänner. De kan ju inte, som vi svenskar kan, skaffa ett telefonabonnemang så de kan ringa och surfa utan är i stort behov av Wifi för att utnyttja gratistjänster som t.ex. Whatsapp för att hålla kontakten med släkt och vänner.

Vår vän var så glad att se oss och kramade oss hårt och länge. Han hade förberett mat som han bjöd oss på och han är otroligt duktig på att laga mat.
Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans men till sist var vi ju tvungen att åka hem igen.

Det var väldigt svårt för mig att somna igår kväll för jag kunde inte sluta tänka på hur vår vän har det och hur han ska lyckas få igång ett bra liv i sitt nya hem. Och hur det är för alla andra som hamnar i olika kommuner där de inte känner en enda människa.
Och alla flyktingar som ännu inte fått uppehållstillstånd och kanske aldrig får det heller…

Sen är det inte lätt för de som jobbar i kommunerna heller. De måste ta emot ett visst antal flyktingar, ordna tak över huvet till dem, SFI och liknande och många av dom har ingen aning om vad de nyanlända behöver för något heller.

Det här är bara EN berättelse av många. Jag har många…

170422 Syrisk middag

6 reaktioner till “Ibland skäms jag för att jag är svensk…

  1. Förutom att jag skäms över hur alla partier i landet nu tävlar om hur de ska försämra alla förhållanden för flyktingar o se till att stänga alla gränser både för återföreningar och nya så tycker jag att det är märkligt hur långa väntetiderna är både till intervju o beslut. Jag kan berätta om en ung familj från Afganistan som blev beordrade till Gävle på intervju. Deras yngsta barn var då två veckor gammal och hela familjen skulle åka med buss o tåg osv. med oändligt många byten. När de kom fram fick de prata med en nonchalant person som talade om att de inte hade någon tolk, de skulle få en ny tid tre veckor senare, tack o hejdå…o så fick de börja sin långa hemresa. Samma sak inträffade för mina vänner som nu tack o lov fått kommunplacering men fick åka tre gånger till Borlänge för intervju som inte blev av. Varför ringer man inte till dem om inte intervjun kan ordnas på avtalad tid? Varför är man så nonchalant med människor som mår dåligt och inte kan språket…Nä, nu ska jag inte ta upp hela bloggutrymmet här, vi hörs igen
    Kramen

    1. Jag skulle kunna fylla på din lista med fler också. Migrationsverket är nog den otrevligaste myndighet vi har här i Sverige. De verkar inte bry sig alls om hur människor mår och att ringa och ge återbud då de inte har någon tolk är nog överkurs för dem.
      Vi borde tänka oss för några gånger extra när det gäller flyktingarna för de har med sig en ryggsäck fylld med bly från sitt hemland och en stor sorg för att varit tvungen att lämna sitt land, familj och släktingar. Sen har de haft en jobbig flykt dessutom så hänsyn och respekt är vad vi borde ge dem. De är visserligen vana att myndigheter är riktiga arslen i deras hemland så just därför borde våra myndigheter visa dem och möta dem med respekt och hänsyn. Inte nonchalans och översittarfasoner.
      Kram.

  2. Tycker att det är förjävligt rent ut sagt. Kommunerna är bara ute efter pengar känns d som och är verkligen inte intresserad av att se till att våra nyanlända får ett drägligt liv här. Tänker mycket på alla dessa barn som blir flyttade hit och dit i vårt avlånga land. Hur ska de nånsin kunna känna trygghet? Förstår din frustration Carina. Kram !

    1. Jo, nog får kommunerna in en del pengar på att ta emot ”flyktingar” men nu har det ju blivit ett tvång för alla kommuner eftersom alla kommuner är tvungen att ta emot ett visst antal personer som fått uppehållstillstånd. Många har ingen aning om hur de ska handskas med detta och jag tror de är dåliga på att höra sig för med andra kommuner hur de löser det. I vår kommun har de fått till en integrationsgrupp bestående av 3 personer som ska hjälpa de nyanlända. Jag pratade med karln som är ”chef” i gruppen och vi hade ett långt samtal där jag passade på att ta upp saker jag tycker att de ska hjälpa till med och information som de nyanlända bör få. Han var väldigt tacksam för vårt samtal för det var mycket han inte hade en aning om eftersom den gruppen är så ny! Hm… ja sambon och jag har ju varit med ett tag förstås och följer rätt många och ser och hjälper dem med sånt de har svårt att fixa själva när inte språkkunskaperna finns t.ex.
      Våra vänner fotograferar sina brev och skickar till mig för att jag ska förklara för dem vad det står i breven bl.a. Ibland får jag hjälpa till att ringa om olika saker och hittills har det fungerat bra.
      Jag tycker att kommunerna borde be oss svenskar att bli fadder för en flykting/en familj så de har någon att vända sig till när de behöver hjälp. Jag tror säkert att det finns svenskar som vill hjälpa till om de kan och vi svenskar vet ju hur saker och ting fungerar så det är ju inte svårt heller.
      Oj, blev nästan en blogg till det här. 🙂
      Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s