Årets sista blogg.

Domherre i snöväder.

December blev en lite rörig månad för mig och det blev då ingen ordning alls med bloggandet.
För mitt eget ”komihåg” tänker jag skriva ner lite av vad som hänt. Jag använder ju bloggen bl.a. för att kunna gå tillbaka och se när olika saker hänt.

6 december lämnade vi in vår stationära dator på lagning på Midat i Bollnäs. Den hade blivit bara segare och segare och vi fick ”bluescreen” stup i ett så nu var det dags. Datorn blev borta i 16 dagar. Först upptäcktes att hårddisken var skadad. Eftersom det var drygt en månad kvar på garantitiden så fick vi en ny hårddisk på garantin. Hårddisken hade antagligen varit skadad från början så inte var det konstigt att datorn blivit så seg.
När den nya hårddisken var på plats dök nästa problem upp. Då gick moderkortet sönder när datorn skulle ställas i ordning på Midat så då blev det att byta det. Moderkortet gick däremot inte på garantin. Nu skulle moderkortet skickas efter och det gick några dagar till.
Nu satt vi ju inte i sjön och saknade dator för när vi lämnade in den stationära så gjorde vi slag i saken och köpte en laptop. Jag har ju önskat en sån länge för det är rätt ofta vi vill sitta vid datorn samtidigt. Men med en ny dator följer en massa jobb för då ska det installeras en massa program som vi vill ha och behöver för att kunna nyttja datorn. Sånt brukar vara mitt jobb så inte hade då jag tid att blogga då.
När sen den stationära kom hem, från lagning, två dagar före julafton så var det bara att börja installera alla program i den. Nu hoppas jag att vi har två väl fungerande datorer länge för SÅ roligt är det inte att installera program.

7 december var vi tvungna att ta bort Kajsa. Hon hade inte varit så pigg på sistone och med ålderns rätt fick hon vandra vidare till katthimlen.

Matberedare av C.Kofta av mor och far.Stavmixer av mina barn.Tårtan gjorde jag själv.

12 december fyllde jag år. Mina föräldrar och mina barn kom hit och uppvaktade mig. Vi åt tacos och tårta och hade det jättemysigt. Jag fick fina presenter också. En lämplig matberedare som river och skivar och inte tar så stor plats på arbetsbänken av C. Mor hade stickat en kofta som jag fick av henne och far. När ungarna frågade vad jag önskade mig så kom jag, för en gångs skull, på att en stavmixer är något jag saknar rätt ofta i köket så de hade köpt en sån till mig.

16 december började jag med TBC-medicinerna. Huvvaligen vad många tabletter. En av sorterna fanns inte i rätt styrka så den blev 2 tabletter. En annan sort skickades till mig från Lungmottagningen för det är nån licensmedicin som inte finns på apoteket. De två sorterna som jag ska ta 4 av varje av har så stora tabletter att de gärna fastnar i halsen. I början gick det åt 3 muggar vatten för att få ner alla tabletter men nu klarar jag mig på 2½ mugg vatten. Tabletterna ska tas en halvtimme före frukost men jag kan inte påstå att jag är hungrig efter en halvtimme, känner mig mest bara fylld av skvalpigt vatten då.

mediciner - aug 2010. mediciner - 15 dec 2011. mediciner 16 dec 2011.

21 december gjorde jag årets sista resa till Hudiksvall. Hade lyckats få tid både på CPAP-mottagningen och Ögonmottagningen på samma dag.
På CPAP-mottagningen konstaterades att min CPAP fungerar ypperligt. Från att ha haft 26 andningsuppehåll under en timme är jag nu nere i 1 andningsuppehåll under en timme. Och trots att masken läcker 1 – 2 gånger/natt så sitter den väldigt bra. Den enda justering som behövde göras var att få till lite mer tryck på luften då jag får mina andningsuppehåll för jag behövde visst det.

På Ögonmottagningen kollades mitt färgseende och det plus synfältstestet (som jag gjorde vid förra besöket) ska nu göras en gång i månaden för att ha koll på att mina ögon inte påverkas av TBC-medicinerna. ”Det onda ögat” blev även fotograferat och då kunde ögonläkaren konstatera att vecken på näthinnan minskat. I en vecka till skulle jag fortsätta med 15 mg Prednisolon och sedan minska med en halv tablett till 12,5 mg.

Julblommor. Julgrupp.

Samma vecka började jag få biverkningar av TBC-medicinerna. I samråd med min ögonläkare så höjde jag dosen på Omeprazol till 2 tabletter om dan eftersom jag fått så mycket halsbränna. Men det hjälpte inte. Jag mådde nästan ständigt illa och hade halsbränna så det blev fruktansvärt jobbigt. Jag började få mer hjärtklappning också. Dessutom blev jag mer allergisk.
Två dagar (torsdan) före julafton fick jag sån kraftig hjärtklappning som jag brukade ha innan jag fick någon medicin alls för den. Hjärtat rusade, svetten rann på hela kroppen, det kändes som jag skulle svimma och så kräktes jag. Den dan orkade jag inte så mycket alls för jag fick hjärtklappning för minsta lilla. Jag försökte få tag i sköterskan på lungkliniken men hon hade gått på semester. Dan före julafton ringde jag till min ögonläkare som ringde upp mig på en gång då hon fick veta att jag hade det besvärligt med biverkningar. Hon sa att hon inte alls var bra på just såna mediciner men hon skulle ta kontakt med lungkliniken så en läkare därifrån skulle ringa upp mig och hade ingen ringt mig före kl. 13 så fick jag ringa henne igen, och så fick jag ett direktnummer till henne. Jag behövde inte använda det för det ringde en läkare från lungkliniken. Han ökade på mitt Tenormin (mot hjärtklappning) med en tablett om dagen och hjälpte inte det fick jag öka på med ännu en. Dessutom fick jag en stark tablett utskriven, Ranitidin, mot halsbrännan som jag ska ta kl. 14 varje dag.
Och detta har hjälpt! Jag kan inte dricka kaffe förrän på eftermiddan då jag tagit den starka tabletten men det har jag börjat vänja mig vid nu. Hjärtklappningarna är lindrigare. Däremot så har jag varit otroligt allergisk vissa dagar. Julafton och juldan var nog värst hittills. Men det är väl något jag får stå ut med. Att jag blir klen, trött, matt och lite yr är väl också något jag får vänja mig vid och förhoppningsvis blir det bättre då kroppen vant sig vid TBC-medicinerna.
Jag kan då inte annat än beundra ”mina” läkare som ställer upp direkt och hjälper mig. De är helt fantastiska.

Tomtar.

Mina döttrar är också fantastiska som kom hit på onsdagskvällen före julafton och städade våra golv. Och kvällen före julafton kom yngsta dottern hit och stannade till juldagen. Hon klädde granen och pyntade här och på själva julafton fick vi hjälp av båda döttrarna med att duka och ställa i ordning julmaten och efter maten diskade sonen medan äldsta dottern torkade disken. De är så snälla och omtänksamma mot mig/oss.

Tomten kom även till oss.Julaftonen firade vi alltså här hos oss och på juldagen var vi till mina föräldrar och blev bjudna på god mat. Då var även E:s pojkvän med.

I onsdags, 28/12, fick vi besök av hunden Santos och hans husse och matte. De bor i Ö-vik så vi har inte träffat dem sen i somras men nu har de varit hemma hos Santos husses familj i Ljusdal och då fick vi chansen att träffas igen.

Igår, 30/12, var jag iväg och tog prover. Leverprover som lungläkaren vill ha och blodsocker som ögonläkaren vill ha.
C var iväg på en lungröntgen p.g.a. de andningsbesvär han fick den där natten i början av december.
På eftermiddan kom äldsta dottern, E, hit för att få hjälp av C med bilen. Hon hade med sig en tårta, hon vet ju vad C är förtjust i tårta. 🙂 Det var inte helt lätt att komma tillrätta med bilen men med hjälp av en av bondens söner så löste det sig till sist.

Nyårsaftonen firar vi här hemma i sällskap av varandra. Vi gör inget särskilt (jo, jag skriver blogg). Vi beställde mat på en restaurang i Ljusdal som vi hämtade mitt på dan och nu har vi värmt den och ätit och njutit. Nu är det snart dags för en tårtbit som efterrätt.

Nu vill jag önska alla ett Gott Nytt År innan jag avslutar årets sista blogg.

Gott Nytt År! 

Dagmar tog oss med storm…

Dagmar har slagit till efter vår väg.

Vilket oväder vi fick natten mot annandag jul! Jag har aldrig varit med om värre. Jag lyckades inte ens somna den natten för precis då jag höll på att somna så försvann strömmen en kort stund och då slutar ju min CPAP att fungera och det blir lite trögt att andas i masken. Tre gånger försvann strömmen små korta stunder innan jag gav upp att ens försöka att sova. Blåsvädret gjorde dessutom så att jag mådde dåligt i hela kroppen så det var lika bra att vara uppe. Jag laddade upp med färskt vatten i en tillbringare som jag alltid har stående i kylskåpet. 5-liters dunken fick också färskt vatten. Den har en liten kran och är perfekt att ha för att tvätta händerna m.m. Sen en skurhink med vatten ifall vi skulle behöva spola på toaletten.

Detta är också Dagmars härjningar efter vår väg.

Halv tre gav C upp sina försök att sova så sen fick jag sällskap. C löste korsord och jag löste sudoku. C kokade kaffe också och det var väl tur det för 3:53 försvann strömmen. Oj, vad mörkt det blev. Innan hade vi ju sett lite vad som hände utomhus också men nu blev det riktigt kolsvart. Inomhus hade vi ljus som vi tände. Vi plockade fram ännu fler ljus och värmeljus och snart hade vi ljuspunkter överallt i huset.
Utanför dånade vinden så vi ibland hade svårt att höra vad den andre sa.

Efter ca en timme såg vi att stuggrannen nedanför oss var ute med ficklampa och kikade. Vi hade pratat om det tidigare att det var tur att det inte blåste mot deras stuga för det står några tallar omkring och det var speciellt en som såg klen ut och som nog skulle kunna ge upp i ett sånt här blåsväder.

Även detta är vid vår lilla väg.

Vid 8-tiden hade blåsten lugnat ner sig lite så vi gick och la oss, efter att vi ätit några mackor till frukost, och somnade. Det var fortfarande så mörkt så vi såg inte hur det såg ut utanför. Lite drygt en timme senare ringde det på dörren. Det var Leif som kom. Han hade jobbat natt och varit hem och konstaterat att han var strömlös men var så kaffesugen så han chansade på att vi hade kaffe. Och naturligtvis fick han kaffe.
Nu hade det ljusnat och då fick vi se att just den tallen som vi var rädd skulle knäckas hade gjort just det. Knäckts en bit upp på stammen och ramlat snett upp emot vägen så grannens stuga och bil hade klarat sig så precis. Neråt backen låg en björk mitt i vägen. Leif hade parkerat nere hos bonden och gått upp till oss för det var massor med träd som fallit kors och tvärs över vägen där man i vanliga fall åker in för att ta sig till oss.

Vilken förödelse.

Stuggrannarna var ute och kvistade tallen och sågade av toppen (med handsåg) så att inget skulle ligga på vägen. Jag hann inte ens ut för att fotografera den fallna tallen.
Han (grannen) kom till oss efter en stund och undrade om vi hade nån motorsåg för då var det några som hyrt en stuga efter vår väg som inte tog sig därifrån. Men vi har ingen motorsåg och vi fick inte tag på bonden heller. Efter en stund kom dock bonden och började flytta undan träd efter vägen med hjälp av traktorn.

Gasolkök är räddningen då det blir strömavbrott.Jag kokade mer kaffe på det lilla gasolköket och bjöd in stuggrannarna på fika. Ett ypperligt tillfälle att lära känna dem lite bättre. Det blev en trevlig eftermiddag trots strömavbrottet.
C åkte en sväng och kom sedan hem och hämtade mig för att jag skulle få se lite av förödelsen efter vår väg. Oj, vad träd som fallit i stormen. Men i skidbacken var det full fart på skidåkarna och nere på byn hade de ström så det var bara vi i byarna utanför som hade strömavbrott.

18:10 fick vi strömmen tillbaka. Då hade C hunnit åka ner på byn för att hämta vatten och vi hade satt oss för att äta kvällsmat bestående av choklad och smörgås. Det var skönt att få tillbaka strömmen men vi lät alla värmeljus brinna ut för det är ju mysigt med mycket ljus också. Det första jag gjorde när strömmen kom tillbaka var att tappa upp diskvatten och börja diska. Det första C gjorde var att slå på datorn. 🙂 Tänk vad olika vi är.
Julfönster med ljuskrona - passar väldigt bra vid strömavbrott.
Vår vän Leif fick tillbaka strömmen idag vid 16-tiden (60 timmar utan ström) och våra vänner U och E som bor bara ca 100 meter från skidbacken är fortfarande utan ström vad jag vet (de och två hus till). Vi hade tur ändå som fick tillbaka strömmen efter drygt 14 timmar.

I natt ska det bli rejält blåsigt igen, sa de på radion. Och det ska komma snö som sen ska övergå i regn. Då blir det snorhalt på våra vägar som redan är hala…

”Det onda ögat” – nu händer det saker.

Den här bloggen handlar bara om sjukdomar och elände så  vill du inte läsa om sånt så är det lika bra att sluta läsa nu på en gång. Jag ska skriva en blogg om det övriga livet här på sistone också men börjar med ”Det onda ögat”. Att jag skriver så ingående om vad som händer med mitt öga, andra sjukdomar jag har och mediciner beror på att jag själv vill skriva ner detta för att sedan kunna gå tillbaka och se vad som hänt och när. Jag bloggar ju för min egen skull och om någon vill läsa så är ju det trevligt men sjukdomar är ju sällan någon upplyftande läsning.

Ögon.

Nu har det börjat röra på sig vad gäller ”Det onda ögat”. Jag var till ”Ögon” den 7/12. Trodde att det inte skulle ta så lång tid men där bedrog jag mig. Min noggranna ögonläkare hade kommit på att det skulle göras ett synfältstest. Testet utfördes av en sköterska och henne fick jag vänta en halvtimma på. Själva testet var rätt jobbigt då jag skulle vara fullt koncentrerad för att se prickar här och där i mitt synfält och varje gång skulle jag trycka på en knapp. Om de då hade haft röda prickar då, nä, det var som genomskinliga prickar som jag i stort sett bara anade. Men testet var bra i alla fall och sen blev det pupillvidgande i båda ögonen och sitta i väntrummet en kvart. Under tiden brukar jag hinna ta en kopp pulverkaffe som jag kan köpa där för 5:-. Jag är ju inte den som dricker pulverkaffe annars men då jag är på ”Ögon” så är det riktigt gott, ta mig sjutton godare än kaffet de har i cafeterian på sjukhuset. Jag vill ju även ta bussen hem snarast möjligt så det är inte ofta jag hinner med en fika på cafeterian heller.

Den här gången kom ögonläkaren och ropade upp mig innan jag ens druckit upp kaffet men då hon såg att jag satt där med plastmuggen i näven så tyckte hon att jag skulle dricka upp kaffet först och sen komma in till henne. Vilken läkare va? Underbar.
Mitt öga var lite bättre den här gången – inte lika mycket veck på näthinnan (och jag har inte haft nästan nå ont heller) så vi kom överens om att jag skulle fortsätta med 10 mg Prednisolon i en vecka till och sen sänka till 7,5 mg och så fick jag en återbesökstid den 21/12. Helst hade hon velat att jag skulle komma den 23/12 men då sa jag ifrån. Dan före julafton vill jag göra annat än att åka till Hudiksvall.

Kattvakt? Eller fågelvakt?Något besked från specialisten på St. Eriks ögonsjukhus hade min ögonläkare inte fått men lovade höra av sig så snart hon fått det.
Ögonläkaren ringde redan kvällen därpå. Då hade hon fått svar från specialisten (en docent) som berättade att han (och inte heller någon annan på St. Eriks) aldrig haft någon patient som haft sklerit som berott på TBC – däremot hade de erfarenhet av andra TBC-relaterade ögonsjukdomar. Men eftersom det står i litteraturen (han hade uttryckt sig så) att det kan förekomma samband mellan sklerit och TBC så tyckte han ändå att det var bäst att behandla just TBC:n för att utesluta att det var den som ställde till det med mitt öga. Han gav rådet till min ögonläkare att ta kontakt med lungkliniken i Gävle så de skulle kunna ordinera de mediciner jag skulle behöva.
”Det är en tuff behandling” sa min ögonläkare ”och en del biverkningar förekommer och de biverkningar som kan sätta sig på ögonen är synfältsbortfall och färgblindhet”. Det var ju bra att vi kollat synfältet sist då så nästa gång ska jag få kolla hur mitt färgseende är så de har en referenspunkt ifall jag får några såna biverkningar. Fyra mediciner skulle jag få men lungklinikens läkare skulle få kontakta mig om dem.

Det blev en del att smälta under kvällen och naturligtvis känns det lite gruvansamt med så många mediciner och de biverkningar de kan ge. Kommer jag att må mycket sämre? Hur kommer de här medicinerna påverka alla andra ”fel” jag har? Men, det är ju bara att bita i det sura äpplet och gå igenom den behandling som expertisen tycker att jag ska göra. Förhoppningsvis blir jag ju av med skleriten och även den latenta TBC:n.

I måndags (12/12 då jag stod och spritsade grädde på min födelsedagstårta) ringde min ögonläkare igen. Hon började med att gratulera mig på födelsedan (hon är så gullig som ens tänkte på det) och sen pratade hon snabbt (medan jag fortsatte att spritsa grädde) och berättade att hon varit i kontakt med lungklinikens läkare (den läkare jag träffade då jag var dit den 18/10) och att han skulle ta kontakt med mig.
”Sen ska vi ju träffas igen den 21/12 och då får vi göra färgseendetestet” sa hon och önskade mig en trevlig födelsedagskväll.

Lång-Snoozen.I slutet av samtalet med min ögonläkare pep det i mitt öra och jag såg på telefondisplayen att ett ”dolt nummer” ringde och jag hann på det samtalet då samtalet med ögonläkaren avslutades så pass snabbt. Då var det lungläkaren på lungkliniken i Gävle som ringde… (undrar om jag kommer att bli färdig med att spritsa grädde nån gång, tänkte jag)
Den trevlige lungläkaren berättade att han varit i kontakt med min ögonläkare som efter sin kontakt med docenten i Stockholm ville att jag skulle behandlas för min TBC. Nu var det hans (lungläkarens) uppgift att skriva ut mediciner och fixa allt annat omkring behandlingen. (nu hade jag lagt ifrån mig gräddspritsen och greppat en penna istället för att anteckna det nödvändigaste)
Han räknade upp de mediciner han skulle skriva ut och jag frågade om ibland för att försöka skriva medicinnamnen rätt. Jag talade om för honom att jag antecknade och det tyckte han var bra men jag skulle även få en medicinlista från honom. ”Har du tid förresten eller stör jag” frågade han mitt i alltihop. ”Jag har tid” sa jag. ”Jag höll bara på att spritsa grädde på en tårta”. ”Du är hemma då i alla fall” sa han, och det kunde jag inte förneka. Läkarna ringer ju alltid på mobiltelefonen nu för tiden och jag är glad varje gång mottagningen här hos oss är så pass bra så jag hör vad de säger.

5 olika tablettsorter ska jag ta. Alla ska tas en halvtimme före frukost. ”Men med så här många tabletter så kanske du inte orkar äta nån frukost” sa han skämtsamt. Så talade han om hur många tabletter jag skulle ta av varje sort och att jag skulle behöva gå och ta blodprover en gång varannan vecka för att kolla levervärdena eftersom de här medicinerna kunde ge biverkningar på levern. Jag kom mig faktiskt för med att fråga om andra biverkningar och han sa att det inte var så många såna men att jag kommer att kissa rött, gråta rött och snyta mig rött ett halvår framöver. Sen kan jag få vissa problem med magen. Dessa mediciner ska jag ta i 6 månader och efter 2 månader ska jag ringa till honom (så slipper jag åka ända ner till Gävle, som han sa) för att han ska få höra hur det går med medicineringen och hur jag mår.
Jag frågade hur dessa mediciner går ihop med alla andra mediciner jag tar och det hade han inte kollat men han hade medicinlistan han fått av mig då jag var dit och började kolla igenom vad jag tar för något. Det skulle bli en krock mellan de här medicinerna och kortisonet (Prednisolon) och Tenormin, som jag tar mot mina hjärtrusningar, så de båda medicinerna ska dubbleras under den tid jag behandlas för min TBC. Om jag skulle höja Prednisolon till 20 mg eller 15 mg fick jag prata med min ögonläkare om, sa lungläkarn. Innan vi avslutade samtalet sa han att jag fick ringa om jag undrade över något.

Domherre.

Igår var jag till Apoteket och bad dem beställa hem de mediciner jag ska ha och jag ringde även till ”Ögon” så min ögonläkare ringde upp mig efter ca 10 minuter så jag fick fråga hur mycket Prednisolon jag ska ta när jag börjar med de nya medicinerna. Det får räcka med 15 mg, tyckte min ögonläkare och jag blev lättad för jag tyckte att 20 mg kändes lite väl mycket.
Idag ringde en sjuksköterska från Lungmottagningen och talade om att hon skulle skicka ett brev till mig med medicinlistan, remisser till provtagningar och en utav medicinerna som är en licensmedicin som apoteket inte kan beställa. Jag fick direktnumret till henne ifall jag undrar över något och hon finns där under kontorstid. Omtänksamma är de i alla fall.
Antalet tabletter som jag ska ta mot min TBC blir 11 stycken varav en är mot biverkningar… Vi får väl se om jag orkar äta nån frukost efter det…

För dig som undrar hur det går med CPAP:en så kan jag berätta att det går jättebra. Jag sover som en stock, vaknar ca 2 ggr/natt för att masken läcker och då blir det korsdrag i masken så jag vaknar. Då är det bara att ta av sig masken och sätta på sig den igen och lägga sig ner och sova igen. Men ibland måste jag kliva upp och dricka vatten för jag blir väldigt torr i både näsa och mun då jag sover med masken. Ibland har jag ju så pass ont också så jag tar Alvedon och ev. nåt starkare när jag är uppe men jag tycker att det är mer sällan jag behöver ta värktabletter mitt i natten nu. Kanske för att jag sover bättre?
Jag känner mig piggare och har fått lust att göra saker här hemma igen även om inte orken räcker till riktigt men det är ju en annan sak.

Jag med min CPAP-mask. (Tur att C inte är lättskrämd när han vaknar på natten och får se mig så här)Jag med min CPAP-mask. Tur att C inte är lättskrämd när han vaknar på natten och får se mig så här.

Nu är det inte bara jag som står för sjukdomar här hemma. Natten till den 1/12 var vi ute och åkte ambulans då C hade så svårt att andas så jag inte såg nån annan utväg än att få hjälp av ambulansen. Han hade hosta hela kvällen eftersom han varit i en flisficka och skottat undan flis för att kunna svetsa på utsidan av flisfickan utan att det skulle ta eld. Någon dammask hade han förstås inte använt. Hans lungor tycker inte om då det blir dammigt – han reagerar starkt på cementdamm också men så här illa har det inte varit förr. Men så väckte han ju inte mig i första taget heller så när han äntligen väckte mig så hade han så svårt att andas så han knappt kunde prata och han hade ont i hela kroppen svarade han då jag frågade om han hade ont någonstans. Vis av ett tidigare tillfälle då han hade hjärtsäcksinflammation (2008) så vågade jag inte annat än ringa ambulansen.
Denna gång var det tackochlov inget med hjärtat utan det var luftvägarna och lungorna som gav andnöden. Hjälpen han fick av ambulanspersonalen (Andas in Ventoline och syre och dricka Betapredtabletter upplösta i vatten) hjälpte inte så det blev att åka till sjukhuset. C ville till Bollnäs (ifall det var nåt med hjärtat – de är bäst på hjärtvården där) och då blev det Bollnäs för vi bor ju närmre Bollnäs än Hudiksvall dit vi egentligen hör.
På väg mot Bollnäs lättade det lite med andningen hörde jag och ambulansföraren då han började svara med mer än ett ord på ambulanssköterskans prat.

På sjukhuset fick han andas in mer Ventoline och en till sort som jag inte minns namnet på och han fick även en till laddning Betapred att dricka. Det konstaterades att det inte var något fel med hjärtat. (Skönt!) Efter en dryg timme på akuten hade det lättat så pass bra så vi fick ta en taxi hem med order om att C skulle söka upp sin husläkare för vidare utredning.

Domherre.

Den 7/12 fick han komma till HC här i Järvsö. Jag följde med (hann precis tillbaka från min Hudiksvallsresa) för att hjälpa till att komma ihåg vad läkarn sa (jag vet själv vad svårt det är att komma ihåg allt som sägs) och för att han förhoppningsvis skulle få så bra bemötande som möjligt. Om man har någon med sig kan bemötande bli ett helt annat. Tyvärr så hjälpte det inte att jag var med för han fick träffa en läkare som var nonchalant, han lyssnade inte på vad C sa eller ens vad C svarade på de frågor läkaren ställde och var direkt otrevlig mot C och även mot mig. Men en Bricanylinhalator (en turbohaler som är jättetrög att andas in genom trots att C bad om en diskus) fick han och en remiss skulle skickas för en lungröntgen.
Den läkarn ska bytas ut med det snaraste för annars lär inte den här utredningen bli gjord. Fy sjutton vad bedrövligt att nån ska behöva få ett sånt bemötande inom vården.

C var hemma och vilade några dagar men nu är han igång och jobbar igen och har fått en tid till lungröntgen.

Jag har funderat på om specialistläkarna är de läkare som är engagerade och trevliga mot sina patienter medan det är några av primärvårdens läkare som ger alla läkare inom sjukvården dåligt rykte… Vad tror du? Hur har du blivit bemött av din läkare? Är det primärvården som har de läkare som bemöter patienterna på ett otrevligt sätt eller finns det otrevliga läkare även hos specialisterna?

Jag är så tacksam för att jag fått möta så trevliga och engagerade läkare sen jag fick problem med mitt öga! Jag har haft en enorm tur som det verkar.

Rosa ros.

Nä, jag har inte bloggtorka.

Det har blivit rätt klent med bloggande nu igen och klent med användande av internet överhuvudtaget. Det har varit mycket annat omkring mig så jag har inte hunnit med helt enkelt. Ändå tycker jag att jag har en hel del jag vill skriva om så det är inte fråga om nån bloggtorka heller. Snarare tidstorka… kan man kalla det så när tiden inte riktigt räcker till? Inte har jag julpysslat heller så här finns det massor kvar att göra. Men så snart jag får ro och hinner med så blir det en blogg igen och jag bara längtar efter att kila runt till mina bloggvänner och läsa allt de hunnit skriva.

Nejlika rosa.