Ljustorget

Äntligen har Ljustorget öppnat igen. Den 3 december premiäröppnade de i sin nybyggda affär. Naturligtvis var vi dit!  Och jag hann dit 2 ggr till också innan jul.

I den nybyggda affären kommer det, förutom själva ljusaffären, också att finnas ett café så småningom. Dessutom kommer de att gjuta lite ljus själva i en annan del av byggnaden. Resten av ljusen kommer ifrån Loiten Lys i Norge.

 

Visst är det helt fantastiskt att Sveriges enda återförsäljare av de fina norska ljusen ligger i just Ljusdal. Och det är tack vare ägaren Karin som själv gillar dessa ljus så mycket så hon satsade på att öppna en affär med just dessa norska ljus. Affären brann ner för tre år sen, strax före jul, och jag och många med mig har saknat denna underbara oas att handla i. Det har tagit tid för Karin att komma på var hon skulle öppna affären igen och sen det där med försäkringar tar ju också tid. Nu blev det så att hon byggde helt nytt vid rondellen in mot Ljusdal, vilket borde vara ett toppenläge då hon kan fånga upp dem som är på genomresa.
Att de nyöppnade strax före jul hjälpte nog många att lösa julklappsbryderierna. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för Karin och hennes dotter (som ska ha caféet) och de anställda på Ljustorget.

En stor fördel med ljusen som säljs på Ljustorget är att det inte är doftljus. Jag kan gå därinne hur länge som helst utan att bli tungandad och få astma och det är mycket värt för mig. Många ljus har starka dofter nu för tiden men de här ljusen behöver inga dofter för de är en fröjd för ögat och det räcker.

Nu har jag någonstans att ta med dem som besöker oss. Att få strosa på Ljustorget i lugn och ro och se allt vackert ger harmoni i både kropp och själ.
Mina döttrar tycker också om att åka dit så de var också med på premiäröppningen. Äldsta dottern har också hunnit dit några gånger sen de öppnade och naturligtvis har hon kompisar som vill följa med.
Tyvärr brukar inte karlarna ”vära sa hôga på” (tycka om) att gå där så länge så därför är det tur att de öppnar ett café där nu så får vi väl muta karlarna med fika för att få gå en längre stund eller så får vi ”fruntimmer” åka dit utan karlar.

Som du förstår är det här min favoritaffär och därför blev hela det här blogginlägget som en stor hyllning till min favoritaffär – Ljustorget.
Det får vara så.
Jag ska nog titta in en sväng där i morgon efter badet om jag orkar… vill du följa med?

Nu är det sommar!

Nu har vi fått sommar – äntligen. Varmt och skönt och åskväder då och då och nån liten skvätt regn. Ungarna har fått sommarlov och pingsten står för dörren och semestrarna är inte allt för långt borta. Visst är det härligt?

Inte hinner jag sitta så mycket vid datorn heller. Det är så mycket som jag bör göra och allt tar sån tid när jag ska göra något så då är det stunderna vid datorn som får stå tillbaka. Tänk, jag satt inte vid datorn på tre dagar i helgen som var! Datorfritt söndag, måndag och tisdag! Helt otroligt!
Sen händer det ju en massa roliga saker den här årstiden också och det är skönt att vara ute. Kommer inte ifrån att det vore kul med en laptop för den kan man ju i alla fall ha med sig på altanen.

C jobbade på Kristi Himmelsfärdsdagen så han tog ledigt på fredagen istället och då skjutsade han mig till badet. Sen slappade vi resten av dan och på kvällen fick vi ett uppdrag av C:s arbetsgivare. Vi skulle fixa till en laptop som tillhörde en ung tjej. Den vägrade släppa ut henne på internet och det kom upp en massa konstiga saker när hon startade datorn. Klart vi ställde upp på det. Snälla är vi och hjälper till när vi kan men vi var ju inte säkra på att vi skulle fixa den här. Vi donade med datorn till midnatt då batterierna till datorn tog slut och ingen nätsladd hade vi heller. Den fick vi nästa morgon så vi kunde fortsätta och dona. Vid 17-tiden var vi klara och då fungerade datorn som den skulle.

I söndags var vi på vernissage! Det låter ståtligt men det var i all enkelhet hos en kompis till C. Kompisen och en till kompis är så kluriga och ger varandra uppdrag. En av dem lämnar över en grej till den andre. Då ska den andre göra något klurigt av den där grejen och sedan ge tillbaka den. Då överlämnandet sker så bjuder den som får grejen tillbaka (fixad till något helt annat än vad det varit) på middag. Är mottagaren nöjd så blir det även efterrätt. Så här har de hållit på några år så nu hade de bestämt sig för att ha en vernissage och samla alla grejer hos en av dem och visa upp dem för släkt och vänner. Det var en jättetrevlig eftermiddag.

När vi åkte hemåt så tog vi en grusväg som ledde oss till Laforsen. Vi såg bara skog och skog och inte ett enda djur.
När vi kom till Ljusdal ringde Lena (min kompis från Alfta) och undrade om vi ville ha besök av henne och Tony. Naturligtvis ville vi det. Jag hann precis få rabarberpajen klar innan de kom. Sen satt vi och pratade hela kvällen. I köket ska tilläggas för det blåste kallt ute.

På nationaldagen (måndagen) åkte vi in till Ljusdal där de skulle inviga en installation i Collinsparken. Konstnären, Sture Collin, som gjort i ordning en del av parken är också en kompis till C.
Sture hade döpt sin oas till Eden. Där hade han murat en liten vägg där han fäst en bänk i ek på var sida. En långbänk, även den i ek, ska också finnas där men den var inte färdig. Sen har han gjort en staty. En apa som sitter på en döskalle. Apan heter Eva. Runtomkring har han planterat fruktträd och bärbuskar och blommor och det är meningen att man ska gå där och palla frukt. Ta sig ett äpple, plommon eller ett körsbär, slå sig ner och bara sitta där och njuta av tillvaron en stund. Det blir säkert en härlig oas där när träd och buskar vuxit upp.

När invigningen var klar så åkte vi och vår vän Leif till Brostugan i Järvsö för att ta en fika innan det var dags för nationaldagsfirandet på Stenegård. Vi åt tårta till kaffet och det var varmt och skönt att sitta ute och titta på dem som började samlas nedanför Stenegården.

Vid Stenegården kom föreningar och andra marscherande med flaggor och tre spelmän i täten. Sen blev det trumpetfanfar när flaggan hissades och sen underhållning av två körer och utdelning av t-shirts till ortens nyfödda och gåvor till nyinflyttade.
När vi tröttnat på att sitta och titta så gick vi runt i örtträdgården som låg alldeles bredvid firandet. Där är örter och andra växter indelade efter vad de kan bota för några sjukdomar. Det är rätt intressant att gå där och titta men jag hittade ingenting som skulle kunna bota ”det onda ögat”.

När vi var på väg hem ringde äldsta dottern, E, och undrade om vi var hemma så hon kunde komma och hälsa på. Hon skulle höra om syskonen också ville följa med. Yngsta dottern, L, nappade på förslaget så hon följde med.
C tog en tur till affärn och inhandlade fläskfilé och pommes frites och lagade middag till oss som vi kunde äta ute på altanen. Som efterrätt blev det kladdkaka som E hade med sig. Det blev en bra avslutning på en härlig helg.

Värken i ”det onda ögat” har avtagit men den höll i sig rejält över hela helgen. Det har gått hårt åt förrådet av värktabletter.
I onsdags var jag till distriktssköterskan för att lära mig hur jag ska ta mina Metojectinjektioner. Sprutan såg inte ut som diabetespennorna utan var en vanlig spruta med vanlig nål och det ska injiceras subkutant (under huden). Jag har utbildning till mentalskötare och har tagit massor med prover och gett både subkutana och intramuskulära injektioner i mitt tidigare jobb så jag bör nog klara av att injicera mig själv också, skulle jag tro. Sköterskan tyckte att jag ska injicera i magen, strax under naveln, men jag vill hellre ta sprutan i låret. Jag ser ju för sjutton inte min ”nedre mage” längre för jag har fått så mycket mage ovanför naveln!!! Jag har gått upp 6 kg sen i januari och det mesta har satt sig på magen ovanför midjan. Tja, det blir väl nån råd med det.

Jag har gått länge nu och mått så illa för mina skitiga fönster. Jag har inte haft orken att ta itu med fönsterputsningen men nu blir det pingst och snart midsommar och jag vill ju absolut ha rena fönster till midsommar. Så igår gav jag mig f-n på att jag skulle klara av att putsa de tre köksfönstren. Det fick väl ta den tid det ville bara de blev rena. Det blev nästan en hel arbetsdag. Det tog mig 7 timmar att putsa 3 fönster och då hade jag bara putsat dem. Inte strukit och satt upp gardiner. Jag blev så trött i kroppen så jag vibrerade, höll på att ramla ut två gånger och på slutet nästan grinade jag för jag var så trött – men jag fixade det!!! Det är tur jag har vilja och envishet såna där gånger för annars skulle jag inte få något gjort. Gissa om det kändes bra igår kväll vid 23-tiden när de rena gardinerna satt uppe i de nyputsade fönstren. Nu har jag två veckor på mig att fixa resten av fönstren. Om det blir bra väder så har C erbjudit sig att hjälpa till i helgen med några fönster. De små fönstren i sovrummet och gästrummet sitter så högt både för att putsa inifrån och utifrån så dem ska han då få hjälpa mig med. Förr har jag klättrat upp och klämt mig ut genom en sån liten ruta för att kunna putsa utsidan på den andra rutan men nu har jag blivit så tjock om magen så jag vågar inte försöka mig på det för då lärer jag nog fastna i fönsterhålet och du kan väl tänka dig var roligt C skulle få om jag skulle sitta fastklämd i ett litet fönster nån dag då han kommer hem från jobbet. Jag skulle väl komma i tidningen om jag ställde till det så.

I morgon fyller C år. Vi får fira på dagen och det blir nog bara vi också för C är inte så mycket för att fira födelsedagar och sånt.
Jag ska vara så elak så jag åker bort på eftermiddan. Jag ska på 35-årig klassåterträff, med dem jag gick högstadiet med, i Alfta kl 15. Vi träffas vart 5:e år så nu är det alltså dags igen. Hoppas det kommer många till klassåterträffen i år.

Konstkulverten på Hudiksvalls sjukhus.

I måndags då jag var till sjukhuset i Hudiksvall fick jag nästan en timme på mig innan bussen skulle gå hemåt och då passade jag på att gå i ”Konstkulverten”. Det var en härlig upplevelse med alla fina bilder som är målade direkt på väggarna där.

Det är konstnären Tesfai Darghé som målat alla konstverk. Han kom som flykting till Hudiksvall 1991. 1994 började han arbeta med målningarna på sjukhuset. Bilderna är från Hudiksvall och från Eritrea. Sverige på ena sidan och Afrika på den andra sidan. Han har skapat en ”Integrationskulvert”.

Konstverket består av 109 bilder längs den 300 meter långa kulverten.

Det var en märklig känsla att gå och se alla dessa konstverk. Det var en närhet och ett djup i bilderna så jag fick känslan av att vara med i bilden. Vissa djur blev nästan levande och verkliga och då allrahelst elefanterna. Det kändes rätt mysko att då jag kom från ena hållet så stod elefanterna vänd emot mig och tittade på mig. När jag kom från andra hållet, mot samma bild igen, så stod de vända mot mig då med. Jag var tvungen att gå några gånger fram och tillbaka just förbi dessa elefanter för att kolla ifall jag fått något hjärnsläpp eller liknande för det kan ju inte vara möjligt att elefanterna ska titta på mig både från ena hållet och det andra. Men så var det. Jag kan inte begripa hur konstnären målat detta… Verkligen skickligt.

Det var tur att det fanns ett par nedfällbara sitsar efter ungefär halva kulverten för den kändes lång. 300 meter låter inte så mycket förstås men jag skulle ju tillbaka också och för mig är 600 meter jobbigt. Det gick dessutom uppför i ca 150 meter. Nu gick jag sakta och stannade och fotograferade så det tog mig en bra stund att gå i kulverten. Och elefanterna var jag ju tvungen att gå fram och tillbaka framför några gånger. Tur att ingen såg mig när jag gjorde det för då hade de väl trott att jag hade en skruv lös. Det räckte nog med att jag gick där och blixtrade med kameran. Jag var lagom klar med min kulvertpromenad till nästa buss skulle gå västerut mot Ljusdal.

Jag sätter inte in alla bilder här på bloggen för det blev rätt många men jag har lagt in dem i ett album på SkyDrive så här kan du se allihop. Du kan även klicka på bilderna här i bloggen för att få se dem i större format.

För den som någon gång är till Hudiksvalls sjukhus så säger jag bara: Gå till konstkulverten och upplev konstverken på plats. Det ger ro i själen, fröjd för ögat och ett skönt välbefinnande.