CPAP-koll och en ny kontorsstol.

Nu är det några dagar sen jag skrev men det har inte hänt så mycket här sen sist. Jo, jag var till CPAP-mottagningen i Hudiksvall i onsdags.  Enligt de diagram som visas då minneskortets data förs över till CPAP-mottagningens dator så fungerar behandlingen väldigt bra. Men jag vaknar då och då under natten och det verkar vara då lufttrycket i masken ligger på högsta så frågeställningen nu blev: Vaknar jag p.g.a. att jag behöver ännu högre lufttryck eller vaknar jag för att jag blir irriterad då det är så högt lufttryck? Antagligen är det första frågeställningen som är orsaken så nu ökades lufttrycket ännu mer i masken. Både startlufttrycket och högsta trycket. Sen får vi se nästa gång minneskortet ska in för granskning om jag vaknar färre gånger vid högre lufttryck eller inte. Det är otroligt vad mycket de kan registrera via en sån där apparat.

När jag var färdig med CPAP:en tog jag hissen några våningar upp i huset och passade på att hälsa på en vän som var inlagd på en avdelning där. Min vän skulle skrivas ut samma dag men vi fick en pratstund som vi fyllde väl med massor av prat som alltid då vi pratar med varann. Det var trevligt att få träffas även om omständigheterna/omgivningarna hade kunnat vara trevligare. Jag hoppas min vän kryar på sig och slipper bli inlagd på sjukhuset fler gånger.

Sen tog jag bussen hem till C som låg hemma med feber. Jag klarade av att laga kvällsmaten men sen ”kurska” jag så C fick ta disken så jag fick lägga mig en stund.

Igår gick vår kontorsstol (datorstol) sönder. Ett av de fem ”spindelbenen” gick av. Jag satt längst fram på stolen och benet som gick av var där bak så det borde inte haft så mycket vikt på sig. Jag hann resa mig så jag slapp ramla baklänges tillsammans med stolen i alla fall. Så när C kom hem från jobbet for vi till Möbeltjänst i Tallåsen (utanför Ljusdal) och köpte en ny stol och så blev det en ny skrivbordslampa också. Stolen är så skön att sitta i och den är mindre och lämpligare än den förra.

På väg hem var vi in till vänner som behövde hjälp med att förnya sin registrering av virusprogrammet. Lite kaffe och småprat blev det innan vi åkte till Öjerestaurangen där C bjöd mig på mat. Tur var väl det för det hade varit jobbigt att laga mat då. C åt en ädelostpizza medan jag åt Filé mignon. Jag känner sån avsmak bara jag tänker på pizza nu så det är ju tur att restaurangen har många andra rätter att välja mellan.
Det är mycket nu som jag har svårt att ens kunna tänka mig att äta men det är väl för att jag är mer eller mindre illamående mest hela tiden. Blir jag för hungrig blir jag väldigt illamående så då vill jag nästan inte ha nånting alls att äta utan då äter jag bara för att jag måste. Tror inte jag haft så dålig aptit förr nångång. Jag som annars älskar marabou’s nonstop-chokladkakor tycker att de är rent utav äckliga nu.  Tänk hur det kan bli.

Idag har C hjälpt Leif med Leifs mammas flytt till ett äldreboende.
Min Mor och jag fick alltså fixa Melodikrysset själva och det gjorde vi utan några större svårigheter.
Inte var det några större svårigheter för mig att släpa snabeldraken runt hela huset heller mer än att jag blev trött och dyblöt i svett men det gick ju att åtgärda. Så just nu rullar inga Snooztussar i huset. Skönt att jag är lite piggare en del dagar.
En sväng ner på apoteket för att ta ut några mediciner som snart är slut och så en snabb sväng in på ICA klarade jag också av men resten av dan har jag inte gjort många knop. Jag behövde inte laga nån mat ikväll heller då C blev bjuden på mat av Leif. Till mig (och Snoozen) köpte jag, då jag var in på ICA, grillad kycklingklubba som jag gnagde i mig tillsammans med nachochips, körsbärstomater och vitlöksdressing. Riktigt gôtt.

Som vanligt då det är lördagskväll så är det inget sevärt på tv. Jo, C verkar ha hittat nåt han vill se nu, det är väl nåt program om bilar, motorcyklar, historia, krabbfiskare eller lastbilar som åker över is men tidigare under kvällen har vi suttit vid varsin dator i olika rum.
Laptoppen står oftast i vardagsrummet så där sitter C oftast med tv:n på samtidigt så han kan hålla ett öga på den. Då blir jag sittande i gästrummet där vi har den stationära datorn. Då jag vill se lite mer av min älskling så gör jag honom sällskap i vardagsrummet.

Nu ska jag göra C sällskap i vardagsrummet och äta en tårtbit. C har namnsdag idag (Karl) så han köpte med sig en prinsesstubbe hem.

Utslag.

Idag har jag fotograferat snö när solen var på väg ner bakom bergen.

För ett par veckor sen ringde jag till min HC för jag behövde mer allergimedicin utskriven. Visst det skulle gå bra och när jag kollade några dagar senare så hade min ”husläkare” skrivit ut min allergimedicin MEN istället för att skriva 1 – 2 tabletter 1 gång per dag så hade hon skrivit 1 tablett 1 gång per dag. ??? Vad sjutton håller hon på med, tänkte jag. Djävlas hon med mig eller? För när jag pratade med henne för snart ett år sen på telefon så tyckte hon att jag inte skulle ta några allergitabletter på vintern för hon tyckte inte att jag skulle behöva det.
Jag protesterade mot det eftersom jag ju faktiskt är allergisk mot damm och kvalster och det finns ju omkring mig året runt. Då tycket hon att det kunde räcka med en tablett på vintern.
”Ja, det kan jag väl kanske försöka med när vintern kommer” sa jag då. ”Men nu är det nästan vår så jag tänker inte dra ner på dem nu.”
Hade hon tänkt att jag skulle ta bara en tablett om dan nu?? Utan att ens prata med mig först?
När jag fick min allergimedicin utskriven 1996 så menade den läkare som skrev ut den att jag skulle ta 2 tabletter varje dag eftersom jag är allergisk hela året – inte bara pollen om våren alltså. Damm och kvalster som jag är allergisk mot finns ju runt omkring mig hela tiden. Så resonerade han. Men tydligen inte min ”husläkare”.

Jag blev rent ut sagt både förbannad och ledsen. Och naturligtvis såg jag det på söndan också så jag fick vänta till nästa dag med att ringa dit och få dem att rätta till ordinationen. Många tankar for runt i skallen förstås. Om min husläkare nu ville sänka min allergitablettordination så borde hon väl ha vett att ringa och prata med mig först för hon vet ju inte ens att jag behandlas med TBC-mediciner nu så hon kan ju inte veta att en utav dessa tabletter tar bort en del av verkan på både allergi och astmamediciner och att en annan av dem tar bort effekt från astmamedicin så jag är så himla känslig just nu. I vanliga fall klarar jag ju av att hälsa på våra vänner som har hund och jag kan vara där ett par timmar utan att få alltför stora besvär om jag inhalerar Ventoline en stund innan vi kommer dit. Nu känner jag av allergin hela tiden då vi är där och sen åker jag på en rejäl astmasväng då vi kommer hem. Sist vi var till dem fick jag sitta uppe nästan hela natten för astman ville inte ge med sig, snor’n rann och ögonen kladdade. Jag förstod inte varför just då det hände men när jag senare läste igenom de 5 olika bipacksedlarna till TBC-medicinerna förstod jag.

Dagen efter (16/1) ringde jag till min HC och förklarade läget för en sköterska. Hon trodde att läkaren bara gjort en miss för var det meningen att jag skulle sänka dosen borde min husläkare ha pratat med mig innan. Jag hoppas att det var på det sättet. När jag ändå hade sköterskan på tråden bad jag om en tid hos läkaren för att kolla upp fula utslag jag fått på magen där jag sprutar Metoject. Nu sist fick jag ett riktigt stort knalligt lila märke som gjort ont och det svider så jag knappt kan ha kläder där. Och så passade jag på att nämna mina utslag på ”fulfoten” också så jag skulle kunna få visa upp dem.
Min husläkare hon hade ju inga tider, som vanligt, men jag kunde få nån annan läkare om det var ok. Och visst var väl det ok. Jag har inte träffa min husläkare sen våren 2009 eftersom hon ändå aldrig har några tider det närmsta halvåret framöver så hon lär inte komma ihåg hur min fot såg ut då (på den tiden hade jag bara psoriasis på foten och naglarna var fula och då fick jag ett nagellack att lacka mina svampnaglar med – de naglar som är typiska vid psoriasisartrit visade det sig sen).
Jag frågade sköterskan om de kan se i min journal att jag går på behandling hos olika specialister. Men nej, det kunde de inte. Så jag talade om att jag går på behandling på ”Ögon”, hos ”Reumatologen” och på ”Lungkliniken” ifall den läkare jag skulle träffa ville veta det. Jag glömde tala om att jag går på CPAP-mottagningen men det är kanske inte så viktigt och sen var det ju en annan läkare på HC som remitterade mig dit så det syns ju ändå i min journal.

Så igår (23/1) hade jag min tid på HC. En trevlig utländsk kvinnlig läkare kom in i undersökningsrummet och hälsade. Hon berättade att hon hade suttit en halvtimme och försökt snabbläsa om mig men det fanns så mycket att läsa så hon hade inte hunnit med allt. Hon tyckte att det var jättebra att jag hade talat om att jag gick på behandling hos andra läkare så de fick chansen att få fram mina journaler därifrån. Sen undrade hon hur jag mådde (!) om jag hade mycket värk och hur fungerade det hemma med sambon? Nu förstod jag inte riktigt vad hon menade. Hon förklarade för mig att då kvinnor får värk, många får det i 45-års åldern, så kunde det bli problem hemma med partnern. Han kunde ha svårt att förstå och acceptera att hans partner helt plötsligt hade ont jämt och inte orkade med allt som förr. Jaha! Var det så hon menade! Den frågan har ingen läkare ställt tidigare! Den här läkaren är nog inte tappad bakom en vagn inte, tänkte jag.
Jag berättade för henne att min sambo var fullt medveten om min värk då vi flyttade ihop och att han accepterar att jag inte orkar så mycket och inte är så snabb då jag ska göra något och han tar hänsyn till att jag inte klarar av stress så vill han att vi ska göra något (åka någonstans) så säger han det i god tid (oftast dan innan) så jag gott och väl hinner förbereda mig innan vi ska iväg. Allt annat som tillkommit (i sjukdomsväg) har ju ingen av oss vetat men han börjar ju bli äldre och är inte så pigg han heller längre så det fungerar bra.

Så började hon fråga om mina TBC-mediciner så jag tog fram min (i Excel) ”hemsnickrade” medicinlista och gav henne den. Hon tittade igenom första sidan och tittade sen på andra sidan där TBC-medicinerna står och så sa hon ”OJ” och ”OJ” igen.
”Det var en tuff behandling det här. Hur mår du av de här medicinerna?” 
Jag sa som det är att jag mår jättedåligt av dem.
”Ja, de gör ju inte bara gott utan de gör mycket ont i din kropp också. Jag menar att de gör ju inte bara bra saker med din kropp utan de gör sånt som inte är så bra heller”. Det höll jag med om och berättade lite om hur jag mår av dem.
”Men de bakterier som funnits i din kropp och mått bra tidigare ska försvinna nu i alla fall” sa hon.

Nu var det dags för mina utslag. Jag visade utslaget på magen och hon såg fundersam ut och så visade jag min ”fulfot” och hon vred och vände på den och frågade när jag fått utslagen på magen och när jag fått utslagen på foten. Hur började utslagen på foten frågade hon och då halade jag fram nästa papper där jag har bilder på hur min fot såg ut i början på maj 2011 då jag hade tre läkta utslag och två nya. Hon hade svårt att veta riktigt vad det kunde vara för utslag och undrade om hon fick hämta en kollega som hade mer erfarenhet och det fick hon så klart.

Kollegan trodde att utslaget på magen var nån form av hudbakterie så om jag får ett nytt utslag där så ska jag komma dit på en gång så de får ta en odling på det för det här hade redan börjat läka.
”Utslagen på foten kan vara ”Lichen ruber” men vi måste ta en odling för att veta det säkert.  Kanske vi ska remittera dig till hudkliniken så en specialist får titta på dig… men jag är bra nyfiken… nä, vi tar en biopsi här först så vi får veta vad det är och så skickar vi eventuellt en remiss till ”Hud” sen. De tycker om när man tar biopsier så då är ju den gjord i så fall. Så får det bli.”
Och så blev det.

Jag har aldrig gjort en biopsi förr så jag tyckte att det var riktigt spännande att se hur läkaren gjorde. Bedövningen gjorde ONT men det går ju fort över tackochlov. Sen tittade jag nyfiket på då hon stansade ur en bit av huden där jag hade ett utslag och stoppade den i en burk. sen sydde hon ihop hålet som blev med två stygn och sa att stygnen kan du ta bort hos distriktssköterskan om 10 – 12 dagar.
”Jaha” sa jag ”när får jag gå på bassängträning igen då? Inte redan i morgon antar jag”.
”Nej det får du hoppa över” sa läkarn
”På fredag då?” sa jag.
”Du ska nog vänta lite längre innan du badar för du kan få infektioner om det inte är riktigt läkt och med de mediciner du tar så är du extra infektionskänslig.” 
Min läkare sa att hon skulle höra av sig när svaret på biopsin kommit och att jag då skulle få veta vad hon skulle göra härnäst. Om det blir en remiss till ”Hud” eller om jag ska ha en salva av nåt slag eller vad det blir. Så tog hon i hand, tackade för sig och gick.

Idag (läs tisdag) blev det inget bad för mig alltså. Jag fick nöja mig med att cykla på motionscykeln. Sen har jag haft en sån där dag då jag varit så trött så jag har legat flera gånger och inte fått något vettigt gjort annat än att jag lagat ett par arbetsjeans till C. I morgon (onsdag) då jag ska till Hudiksvall och CPAP-mottagningen så då blir det inget vettigt gjort heller.

Det har varit en rätt händelselös vecka men jag skriver väl om det då…

Det har varit en rätt lugn vecka här hos oss. C har jobbat på som vanligt och jag har varit på badet, affärn för att handla och till apoteket. Inga extra åkturer den här veckan alltså. Därför gav jag mig sjutton på att jag skulle se till att städa. Sist jag skrev hade jag börjat damma och bytt gardinen i gästrummet.

På tisdan var jag till badet, handlade och var på apoteket och så köpte jag två semlor på affärn och åkte bort till C på jobbet så vi fikade och delade på en semla. Den andra semlan fick han spara till dagen efter. Fika och fika förresten… det var väl tur jag varit och handlat så jag kunde ta med mig en tetra mjölk in i baracken för kaffe innan den ”starka magtabletten” är inte så lyckat. När jag kom hem gjorde jag chokladrutor (sockerkakan var slut) och lagade mat och sen orkade jag inget mer den dan

På onsdan fortsatte jag pysslet. Bytte gardin i sovrummet, gjorde rent i badrummet, dränkte orkidéer, vädrade sängkläder och bäddade rent, körde ett antal tvättmaskiner och strök lite tvätt som blivit liggande. Sen hade jag tänkt hinna fortsätta damma men det klarade jag inte av.

På torsdan fick jag sån hjärtklappning och mådde så illa så jag la mig efter att C varit hem och ätit frukost. Jag somnade förstås och sov i två timmar. Men sen mådde jag lite bättre så jag dammade köket, vardagsrummet och hallen och körde trasmattorna i tumlarn på luftning (otroligt vad med katthår som försvinner från dem då) innan jag hängde ut dem på vädring och dammsög och hängde ut övriga mattor. Jag klarar inte att ruska mattorna ordentligt nu för tiden så tumlarn och dammsugarn har fått ta över det jobbet.
När jag börjat dammsuga kom C hem så jag bad honom om hjälp med att torka golven så vi tog hälften av huset och så åt vi eftersom maten var klar och sen tog han resten av dammsugningen och golvtorkandet själv medan jag diskade. SÅ skönt. Det går så fort för honom och för mig tar det en evinnerlig tid eftersom jag måste vila då och då. Så när kvällen kom var det färdigstädat! Gissa om jag njöt!

Jag är jättedålig på att be om hjälp med det som ska göras här hemma. Jag försöker klara av allt själv och oftast så gör jag det också men som jag mår nu så blir det lite för mycket så jag tyckte att jag var jätteduktig som bad om hjälp.
Ber jag om hjälp så får jag också hjälp av C men ber jag inte om det så får jag klara det själv. Så på det sättet har han det rätt bra för han behöver inte göra mycket alls här hemma eftersom jag är så envis och gör allt hushållsjobb själv. Kanske han har blivit lite bortskämd? Visst, jag är hemma hela dagarna och jag vill ju naturligtvis klara av så mycket som möjligt själv men då jag blir dålig så orkar jag inte men det blir inte med automatik något gjort ändå. Jag måste se till att be om det. Jag klarar ju av att laga mat och diska men det är ju allt annat som blir lite övermäktigt ibland.

E, äldsta dottern, har erbjudit sig att komma hit och hjälpa till med städning om jag behöver men hon jobbar heltid och jag kan ju be C om hjälp också. Om jag tar mig för att be om hjälp alltså… Sen skulle säkert både L, yngsta dottern, och T, sonen, hjälpa mig också om jag bad om det. Men alla tre ungarna bor 5 mil härifrån och de har ju att göra ändå, tycker jag. Så jag fortsätter att kämpa på och göra så mycket jag kan själv. Och så ska jag försöka lära mig att be om hjälp lite då och då…

På torsdagkväll kom sonen T hit och hälsade på. Han hade varit och åkt slalom i Järvsöbacken som har kvällsöppet tisdagar och torsdagar. Han har kommit på att vi har en mycket bättre dator än vad han har så han tar med sig nya datorspel hit och spelar lite då vi gått och lagt oss. Sen sover han kvar här. Jag tycker att det är mysigt när han kommer så där för vi hinner umgås en del också eftersom han är ledig dagen efter då han sovit kvar här.

Igår när T åkte hem så skickade jag med honom en kasse mat till yngsta dottern, L. Hon är arbetslös och går på ungdomsgarantin och har ju på det sättet sysselsättning men ack så dåligt betalt. Hon lever på existensminimum och eftersom jag precis fått min sjukersättning så ville jag ge henne lite guldkant på helgen.
Hon blev så glad och tacksam så hon skrev en blogg tillägnad mig. Jag blev tårögd då jag läste den för hon hade skrivit så fint om mig. Klicka på länken -> ”Mamma” så kan du läsa bloggen (hoppas sidan inte strular nu).

Igår var jag på badet, handlade och var till apoteket igen. Sen när T hade åkt satte jag mig och tittade på skidskytte. Spännande! Sen var det dags för matlagning och disk och sen kom Leif och hälsade på.
Idag har jag pysslat på med de vanliga sysslorna (mat, disk och tvätt) och tittat på skidåkning. C har fixade frukosten och nu tog han hand om middagsdisken (jag har inte bett om det utan det har han gjort ändå Men det tog en stund innan han förstod att inte jag tänkte ta hand om middagsdisken tror jag ).

Jag har varit lite piggare den här veckan så jag hoppas det fortsätter så och jag vill gärna bli ännu piggare. Veckan som kommer blir det ett rännande än hit och dit till HC, CPAP-mottagningen och provtagning så jag lär nog inte få så mycket nytta gjord men det är ju ordentligt städat nu i alla fall.

Nu ska vi titta på en film. ”Pirates of the Caribbian – I främmande farvatten”.

Jag har varit testpilot igen.

Jag har testat Pannacotta. En av Ekströms kylda desserter.

Jag fick värdekupongen för ca 3 veckor sen men det var svårt att hitta någon av Ekströms kylda desserter i affärerna häromkring. I måndags (16/1) fanns då äntligen 2 av de 3 desserterna i vår enda livsmedelsbutik här i Järvsö. Vaniljpannacotta och Chokladmousse var de som fanns och jag tog en av varje då jag fick en gratis som testpilot och den andra tog jag för jag var så nyfiken. De kostar ca 28:-/ styck. Crème Brûlée kanske jag testar nån annan gång.

I torsdags (19/1) var det då dags att testa och både C och jag var mest nyfiken på pannacottan. Vi hade besök av T, sonen, också så han skulle få chansen att smaka (han hade aldrig smakat pannacotta förr). Något som såg tilltalande ut var att jag skulle kunna ha desserten klar på en timme.

Det var lätt att göra i ordning pannacottan. Klippa upp förpackningen och hälla den i en kastrull och sen stå och röra om tills jag såg ”första bubblan”. Hälla upp blandningen i glas och ställa in i kylen i 40 minuter. Snabbt och lätt vilket är ett stort plus.

Pannacottan fick stå 2 timmar i vårt kylskåp innan vi smakade den men innan skivade jag några tinade jordgubbar och la på som garnering.

Jag må ju säga att det var ingen höjdare vad gäller smaken. Den smakade mjölkprodukt och ingenting annat. Var fanns smaken av vaniljaromen och vaniljstången som skulle finnas i? Jag upptäckte den inte och tyckte att den var totalt smaklös. Min son och sambo tyckte att den var okej men kände heller ingen vaniljsmak. Pannacottan hade behövt någon/några timmar till i kylskåpet för den var knappt mer än avsvalnad – kunde inte kallas kall men konsistensen var ändå helt ok. Nu blev det en portion kvar och det kändes lite bättre då pannacottan fått stå till nästa dag och blivit riktigt kall (jag har bara smakat en sked från den – inte ätit upp den). Så med någon smaksättning och några timmar till i kylskåpet blir nog den pannacottan god. Men innan Ekströms tillsatt smak på den kommer jag inte köpa den igen – då gör jag hellre egen vaniljpannacotta som åtminstone smakar vanilj.

Lite gnäll och så har vi varit på 50-års kalas.

Med risk för att bli tjatig så börjar jag bli riktigt less på det här tillståndet med orkeslöshet, yrsel och illamående som jag bär med mig mer eller mindre utav, hela tiden. Ska jag vara så här i ett halvår? Nää, så fadderullan heller! Det tänker jag inte vara.
Det är ju bättre och sämre dagar och idag (läs måndag) får jag väl inte klaga så högljutt för det har varit en rätt bra dag ändå. Jag testar lite hur jag ska lägga upp det på mornarna för att sen kunna må så bra som möjligt. Om det funkar vet jag inte förrän jag testat samma sak flera gånger förstås eftersom jag mår olika dåligt olika dagar. Men idag lyckades jag cykla (på motionscykeln) och det har jag inte kunnat göra sen före jul. Sen har jag börjat damma så nu har jag klarat av sovrummet och gästrummet. Ibland får man vara glad för lite…

Nu ikväll (måndag) har jag spelat Betapet mot C. Första vändan vann jag och den andra vann C.

I fredagskväll var vi på 50-års kalas. Min ”lillsyrras” man var det vi firade.
För att klara av kvällen blev jag tvungen att ställa in badet för tidigare på morgonen hade jag varit iväg på provtagning och sen var det bara sängen som gällde i några timmar. Men jag orkade med festen och jag tror inte det var många som såg på mig att jag inte mådde så vidare bra. Nu var det en alkoholfri fest så alla var ju vid sina sinnens fulla bruk också.
God mat, goda kakor, supergod tårta. fin underhållning (min ”systerdotter” med pojkvän spelade gitarr och sjöng så stämningsfullt och vackert), roliga frågetävlingar och trevliga gäster. Allt som behövdes för en lyckad kväll det hade ”lillsyrran” fixat. Men bäst denna kväll var ändå när kvällens huvudperson anlände till lokalen, öppnade dörren och möttes av gratulationssång och konfetti. Det tog en bra stund innan polletten trillade ner för honom då. Underbart!
”Lillsyrran” hade, med hjälp av sina barn, lagt ner ett gediget arbete för att få till allt så bra som möjligt och det var verkligen en lyckad fest. Tack ”systra mi” för att vi fick vara med och dela den här upplevelsen med er.
Vi var hemma en stund före midnatt så vi skötte oss riktigt bra vi med, tycker jag.

Resten av helgen tillbringade vi hemma, såg skidåkning på tv och tog det lugnt.